Ragnar

Varje dödsfall har ett politiskt värde om media så vill. Klubban har nu fallit återigen, och Benazir Bhutto har upphöjts till helgon i de flesta media, för att användas mot demonerna i al-Qaida. Hennes enorma korruption sopas under mattan. Expressen trycker löpsedlar där “al-Qaida” tidigare påstås ha sagt, “Vi ska slakta dig,” vilket är det enda de flesta kommer att ta till sig - inte det faktum att al-Qaida hävdar att de inte hade något med mordet att göra.

När det gäller media och al-Qaida kan vi minnas de detaljerade ritningar som visades upp inför invasionen av Afghanistan, där vi fick se genomskärningar av al-Qaidas grottbaser i urholkade berg. De såg ut som tagna ur en James Bond-film, vilket antagligen var meningen; associationen var, “bara skurkar bor så där.” Inga sådana baser fanns i verkligheten förstås, men de fyllde sitt syfte.

Kan media ljuga? Media kan ljuga. Till exempel: den som läser mer än löpsedlar kan lära sig följande om Bhuttos karriär innan hon blev mördad i december 2007, och sedan jämföra det med den officiella bilden.

Benazir Bhutto: räddar världen ett barn åt gången

Bestickne Bhutto

Benazir Bhutto var premiärminister i Pakistan vid två tillfällen: 1988-1990, och 1993-1996. Båda gångerna avsattes hon, av olika presidenter, för massiv korruption. Hennes make Asif Zardari var känd som “Mr. Ten Percent,” och tillsammans tros de ha stulit över sex miljarder kronor från den pakistanska staten. Brottsutredningar inleddes i Pakistan, Schweiz, Storbritannien och USA för att försöka reda ut deras många bankkonton. I Schweiz dömdes Benazir Bhutto 2003 för pengatvätt till sex månaders villkorligt fängelsestraff. Polen har lämnat ut dokument till pakistanska utredare angående mutor från en traktorfirma. Franska myndigheter har uppgett att Bhuttos make sökte mutor från Dassault Aviation, som tillverkar militärflygplan. Och så vidare. Hon kunde bara återvända till Pakistan efter att president Musharraf gav henne och hennes make amnesti och tillgång till deras frusna bankkonton i Schweiz i oktober 2007, vilket kan förklara att hon då inte sade ett ord om hans absurda presidentval.

Mmm, rupees…

Enligt Amnesty International genomdrev Benazir Bhutto inte en enda större reform under sina första tjugo månader vid makten på 80-talet. Det hade kanske annars varit på sin plats, i ett land där lagen vid den tiden bjöd att våldtäktsoffer sattes i fängelse för otrohet såvida de inte kunde visa upp fyra vittnen, och där polisen enligt Amnesty både mördade och torterade politiska dissidenter under hennes regeringstid, och satte besvärliga personer i fängelse utan rättegång. Transparency International klassade hennes regering som en av världens mest korrupta. Pakistan är ett land där korruption tävlar med heroinmissbruk som nationalsport, och en premiärminister av märket demokratihelgon kanske skulle vilja ta tag i sådana saker.

Bedragaren Bhutto

Bhutto motsatte sig inte när general Musharraf utvisade före detta premiärministern Nawaz Sharif till Saudiarabien i december 2007 - hennes främsta rival i de kommande valen. Många i Bhuttos parti, Pakistanska folkpartiet, såg det som ett stort svek. Överhuvudtaget, det faktum att hon övervägde att dela makten med Musharraf på Washingtons order, för att ge neokonnarnas allierade diktator ett demokratiskt alibi, sågs som ett grovt brott av de som hade kvar någon idealism i partiet.

Hon var inte heller någon motståndare till USA:s ockupation av Afghanistan, eller till den införda låtsasdemokratin där, med förbjudna partier, utländska miljoner till utvalda politiker, och stamledare som bestämmer vad stammen röstar på. Faktum var att hon gärna ville ingå i det här maktspelet i regionen; hon såg mutorna som flödade och sade, “Tusan, var skriver jag på?” Hon hyrde till och med en amerikansk PR-firma vid ett tillfälle för att övertyga Washington om att låta henne bli deras utvalda ledare i Pakistan. Hon är den enda pakistanska ledarfigur som har lovat USA:s militär tillgång till pakistansk mark - något som skulle ha kunnat utlösa ett inbördeskrig, men häri ligger anledningen till hennes uppbackning från neokonnarna i Washington. Musharraf verkade dock ytterst seglivad trots nio attentatsförsök, så de demokratiska principerna fick vika och ett samarbete blev plötsligt acceptabelt.

Än värre är att Bhutto inte har kritiserat USA:s krigshot mot hennes hemland. Musharraf avslöjade 2006 att USA:s före detta vice utrikesminister Richard Armitage gav den pakistanska regeringen ett ultimatum efter 11 september-attackerna: antingen skulle de gå med på att jaga talibaner och al-Qaida, eller så skulle Pakistan “bombas tillbaka till stenåldern.” Pakistan har kärnvapen, världens sjunde största armé, och en årlig tillväxt på sju procent - det går hyfsat bra för dem - men de skulle inte ha en chans mot neokonnarnas modiga offrande av vita soldater och vita skattepengar. Bombräder mot Islamabad skulle ha gjort att Musharraf, diktator sedan en kupp 1999, säkerligen skulle börja förlora kontrollen över yttre provinser - inte minst de gränsområden där pashtunerna bor, världens största klan på fyrtio miljoner medlemmar, och det folk som talibanerna kommer ifrån. Landet skulle ha splittrats. Man tycker att Bhutto skulle ha några invändningar mot ett sådant hot. Det hade hon alltså inte, utan var fortfarande Washingtons cheerleader.

Bhuttos Pakistan: mindre föreningsliv, mer fästningsliv

Bhutto är långt ifrån den förkämpe för “demokratiska värderingar” som hennes bild i de flesta media nu ger sken av. Hon tillhörde den landägande eliten i Pakistan, den elit som alltid har styrt politiken enligt feodalsamhällets principer. De som bor på din mark röstar på dig eller på den kandidat du är allierad med, punkt slut. Fri vilja är inte bra för din hälsa. Det är ofta så att över 90 procent av de boende i en region röstar på samma kandidat; Amnesty International kallade hennes tid som premiärminister för “valfeudalism.” Ännu fram till sin död använde hon ofta det kungliga “vi” när hon talade om sig själv, och hon blev en gång ursinnig på en journalist för att denne hade fräckheten att fråga om hon skulle åka med kommersiellt flyg som premiärminister. De pakistanska bönderna måste ha haft vilda ideologiska debatter i kaffestugorna.

Utbölingen Bhutto

Bhutto var en stor landägare, och därför en stor politiker. Hon verkar dock inte ha haft särskilt stor kontakt med folket; som exempel talade hon Urdu med kraftig brytning, och hon talade knappt någon Sindhi alls. Däremot var hennes engelska utmärkt, formad i väst som hon var. Hon kallade London för “ett andra hem,” och berättade gärna om hur väl hon kände till butikerna och uteställena där. Hon hade en engelsk guvernant som barn, hon gick i skola hos irländska nunnor, och hon utbildades senare på Harvard och Oxford:

‘London is like a second home for me,’ she once told me. ‘I know London well. I know where the theatres are, I know where the shops are, I know where the hairdressers are. I love to browse through Harrods and WH Smith in Sloane Square. I know all my favourite ice cream parlours. I used to particularly love going to the one at Marble Arch: Baskin Robbins. Sometimes, I used to drive all the way up from Oxford just for an ice cream and then drive back again. That was my idea of sin.’ [. . .]

English friends who knew Benazir at Oxford remember a bubbly babe who drove to lectures in a yellow MG, wintered in Gstaad and who used to talk of the thrill of walking through Cannes with her hunky younger brother and being ‘the centre of envy; wherever Shahnawaz went, women would be bowled over’.

Som en jämförelse: man undrar hur välrepresenterade svenskar skulle känna sig av en svenskfödd kvinna som bryter på, säg, kinesiska, har skolats i Shanghai, känner sig mer hemma i Ostasien än i Europa, och sedan hävdar inför kamerorna att hon förstår och företräder “sitt folk.”

Pakistansk kultur kan skilja sig från den västliga. Londons societet är en dålig förberedelse.

Ett ord om Harvard: inget gott kryper fram ur Harvard. Se bara på Bush. Det är en högborg för den amerikanska 68-vänstern, som har praktiskt taget på egen hand uppfunnit modern feminism, argumenten för homosexualitet, och de flesta antivita teman i västvärldens invandringspolitik. På Harvard fanns till exempel juden Noel Ignatiev, grundaren av tidningen Race Traitor, vars motto är “Förräderi mot den vita rasen är lojalitet mot mänskligheten.” Enligt honom måste den vita rasen “förintas.” Det är ingen avvikelse på Harvard, utan fullt kosher. Ignatiev brukade undervisa på Harvards “W.E.B. DuBois Institute for African-American Research,” vilket är ett av centrumen för den “afrocentriska” propagandan i den akademiska världen. Här produceras material för African History Month - februari - då man förklarar för vita skolbarn att faraonerna och Hannibal Erövraren var negrer, och att helikoptern och ja, i stort sett allt av värde, har uppfunnits av negrer. (Om en neger är med och uppfinner någon del av helikoptern så simsalabim, är han helikopterns uppfinnare.)

Harvard är också arbetsplatsen för Alan Dershowitz, en känd sionistisk debattör som låg bakom en akademisk hatkampanj mot den judiske Förintelsekritikern Norman Finkelstein, enligt Finkelstein själv. Finkelstein förlorade därmed sitt jobb på DePaul University. Juden Stephen Jay Gould undervisade på Harvard, en mycket känd paleontolog under sin levnad, som även fann tid att vara en framträdande debattör i kampen mot “rasism” och “sexism.” På Harvard är åtminstone en tredjedel av eleverna judar varje år - på juristutbildningen tar de hälften av platserna - fastän de utgör endast 2,5 procent av den amerikanska befolkningen. Det kräver sin förklaring: terminsavgifterna är enormt höga, trots att Harvard badar i pengar. Därmed kan universitetet ge ut mängder av stipendier till de elever de vill se i lärosalarna, och styra sammansättningen på det sättet. Man ger stipendier till judar, negrer, och andra utvalda. Vita, som utgör 70 procent av befolkningen, har därför endast 25 procent av platserna. Harvard är det amerikanska etablissemangets främsta akademiska bikupa. Vilka värderingar tar en ung kvinna med sig när hon tillbringar ungdomsåren på Harvard? Vilken grupp av människor ingår hon i?

Syskongnabb

Ytterligare intressant information får vi från Benazirs brorsdotter Fatima Bhutto, som anklagar faster för att ha förstört stämningen på alla kommande släktträffar genom att beordra mordet på sin egen bror, Fatimas far. Mir Murtaza Bhutto var en högljudd kritiker av den korrumperade premiärministersyrran, och till råga på allt satt han i parlamentet. Mellan 70 och 100 poliser dök upp utanför hans hus 1996 för att visa hur man uppför sig i pakistansk politik, och sköt ned honom och sex andra män med flera skott vardera. Gatuljusen var frånslagna i området när det hände. De skjutna lämnades att blöda till döds där de låg. Efter mordet avgjorde en tribunal bestående av tre domare att det inte kunde ha inträffat utan att ha godkänts av en “mycket högre” politisk auktoritet, men utredningen slutade där.

Fatima Bhutto: inte imponerad

…Men, vad spelar det för roll. Benazir Bhutto har utsetts till helgon, och man kan lita på att de flesta människor aldrig kommer att ta reda på mycket mer än så. Benazir såg rätt bra ut på bild, hon var kvinna, och man kan göra det här till ett skådespel av typen skäggiga fundamentalister vs. modiga progressiva.

Nu när ekonomin börjar bli skakig kan vi genomföra ett besparingsförslag i TV-nyheterna: avskeda alla utlandskorrespondenter, och sluta köp film och fotografier från nyhetsbyråer. Sätt istället upp en dockteater i TV-studion där man har gloria och vingar på några dockor, och horn och svans på andra. De behöver inte ens säga något, så sparar man in på lönen till röstaktörer. Man kan spela “We Shall Overcome” i bakgrunden istället.

Det är intressant att globalisterna i Washington kan tala om demokrati i den muslimska världen och samtidigt stödja personer som Musharraf och Bhutto, medan de hotar och motarbetar folkvalda politiker som Ahmadinejad och Hamas. Över hela Mellanöstern stöder man diktaturer med pengar och diplomati, de korrupta, lättjefulla dynastier av marionetter som lämnades kvar när de brittiska och franska kolonialmakterna drog sig tillbaka. Villkoret är förstås att man håller tyst om vad Israel gör mot palestinierna, och hjälper till att motarbeta alla som försvarar palestinierna - Irak, Iran, Syrien, och al-Qaida. Det är inte underligt att islamisterna vinner anhängare. De skäggiga typerna i nordvästra Pakistan har visserligen en hel del knäppa idéer, tänker pakistanierna, men de tillhör åtminstone folket, inte den politiska eliten.

Pressfoto: Benazir Bhutto på jobbet

Slutord

Fallet Bhutto visar hur media arbetar, genom enkla narrativ om änglar och demoner. Det visar att media stöder de kandidater som går med på globalisternas nya världsordning, oavsett hur korrumperade de är. Det visar också hur Pakistan och många andra ickevita länder fungerar. De är inte som vi, men det borde inte ge oss huvudbry såvida vi inte går dit och rör om med en pinne, eller med kryssningsrobotar. Alla försök att införa “demokrati” utifrån - styre manipulerat av utländska pengar och vapen - kommer i längden att misslyckas och leda till en rad oförutsedda konsekvenser. Mordet på Benazir är inte en av de största konsekvenserna som neokonnarnas inblandning i Pakistan kommer att få, även om hennes död kan utgöra en lindring för de pakistanier som led under hennes regim.

Vad är detta, en jude som är upprörd och ställer krav? Man har väl aldrig hört på maken. Ändå är det vad Jim Cramer gjorde i CNBC:s Mad Money måndagen den 6 augusti, när han blev rasande över Federal Reserves ovilja att sänka räntan. Klippet är rätt underhållande och visades flera gånger på CNBC. Det kan också ses här.

“Listen! Open the darn Fed window! He has no idea how bad it is out there, he has no idea! He has no idea! I have talked to the heads of almost every single one of these firms in the last 72 hours, and he has no idea what it’s like out there! None! And Bill Poole has no idea what it’s like out there! My people have been in this game for 25 years, and they are losing their jobs, and these firms are gonna go out of business, and he’s nuts! They’re nuts! They know nothing!“

Cramer ska föreställa höger, fastän han var uttalat socialistisk när han gick på vänsteruniversitetet Harvard. Hans plan för att göra om skoltidningen The Harvard Crimson hette What is to be Done?, efter Lenins ökända skrift med samma namn. Cramer har inget emot enorma statliga utgifter trots en amerikansk statsskuld som i april 2006 var uppe i 8,4 biljoner dollar, två tredjedelar av BNP - tjugo procent av världens statsskulder. Han påpekar att andra industriländer, som Japan, har en statsskuld som är högre i förhållande till BNP, och då är allting bra. Fortsätt pumpa ut bidrag och andra förmåner till väljarna.

Den 6 augusti ville Cramer alltså ha en lägre ränta, eftersom “hans folk” hade svåra tider på börsen. En lägre ränta gör det lättare att låna pengar, och gör att man inte behöver betala lika mycket ränta på de lån man redan har. Han fick sin önskan uppfylld, trots att juden Ben Bernanke, chef för centralbanken Federal Reserve sedan februari 2006, hade försökt hålla en lite striktare politik än sin föregångare. Han hade försökt att inte vara fullt lika vild med penningtryckandet och låga räntor som juden Alan Greenspan hade varit, men inför en förestående kris gav han till slut med sig och injicerade 38 miljarder dollar i ekonomin fredagen den 10 augusti, efter ett kraftigt börsfall dagen innan. Fed köpte bolån för 19 miljarder dollar, och totalt hade man fram till den 21 augusti pumpat ut 64 miljarder dollar sedan orosmolnen först visade sig. (Det är den största injektionen av tillfälliga pengar sedan 11 september 2001, då man under fyra dagar i rad köpte skuldpapper för 30 miljarder dollar; totalt uppgick mängden pengar till kommersiella banker den gången till hela 295 miljarder dollar.)

Ben Bernanke, ny chefsjude
på Federal Reserve

Enligt Robert Wallach, chef för konsultfirman Wallach Associates, expanderade man penningmängden med hela 10-15 procent på två dagar, den 9-10 augusti. Det är en otrolig siffra. Penningmängden brukar inte expandera med tio procent ens på ett år. Hittills har Bernanke försökt hålla penningmängden på en årlig ökning på cirka två procent.

Lika anmärkningsvärt är också att Fed inte slussade ut dessa nya pengar genom att köpa skuldpapper från vanliga banker, som man brukar göra, utan genom att köpa upp bolån - om än tillfälligt. På det sättet ville man rädda barnen - allmänhet och investerare - från deras misstag, som orsakats av att låga räntor och aldrig sinande pengar har givit felaktiga signaler om ekonomins tillstånd. Detta trots att Federal Reserves pengar inte ska användas till att stötta specifika delar av ekonomin. Man kan undra hur lång tid det tar innan Fed tar sig rätten att köpa bolån inte bara tillfälligt, utan permanent.

Eftersom USA:s ekonomi är viktig även för resten av världen sjönk också börserna i Asien och Europa; här i Europa såg Sverige det kraftigaste fallet, eftersom vår börs är relativt liten, och investerare i orostider söker sig till det stora och säkra. Den 16 augusti hade Stockholmsbörsen tappat det sista av uppgången sedan årets början, och visade istället en nedgång på två procent sedan den 1 januari.

I Europa var lösningen densamma som i USA: den europeiska centralbanken, ECB, pumpade ut 47,7 miljarder euro den 16 augusti, och samma natt skyfflade även Japan och Sydkorea ut pengar i sina system. Vid dagens slut hade det svenska indexet OMXS30 stigit med tre procent. Det ser ju bra ut, men fortsatta svängningar är att vänta, inte minst på grund av…

En bubblande fastighetsmarknad

I USA, Europa och Ostasien har man alltså visat att man är beredda att fortsätta med en expansiv penning- och finanspolitik för att lösa problem som har skapats av en expansiv penning- och finanspolitik. Har man väl börjat ge väljarna snabba pengar tycks det vara svårt att trappa ned, precis som morfin ju gör tillvaron så mycket ljusare. “Bara en gång till. Jag kan sluta när jag vill!” Men de amerikanska problemen kommer inte att vara över hösten 2007, utan har bara skjutits på framtiden. Det beror på att det underliggande problemet är en fastighetsbubbla skapad av ständigt ökande statliga utgifter: mer pengar ut i samhället betyder såklart att folk kommer att använda de pengarna.

Alan Greenspan den store

Alan Greenspan satt som chef för Federal Reserve från 1987 till 2006, och löste varje kris som uppstod genom att trycka upp ständigt nya sedlar. Bill Clinton, president från januari 1993 till januari 2001, fick beröm för att statsskulden under hans tid ökade långsammare än under tidigare presidenter - vilket till stor del berodde på att Greenspan gav honom alla de pengar han önskade. Under Clintons tid som president var den årliga förändringen i penningmängden enorm. På det sättet skapade man en IT-bubbla där investeringar i IT-marknaden ständigt ökade, eftersom alla visste att man kunde sälja aktierna dyrare till någon annan efter några månader. När IT-bubblan sprack, och alla väntade sig en kris, fortsatte Federal Reserve helt enkelt att trycka pengar, och utlandslånen ökade. Krisen sköts på framtiden.

En ständigt ökande penningmängd, gröna M3. Förändringen i
ökningen, den blå kurvan, är speciellt stor 1993-1999.

Takten på penningökningen var dock som störst i tidiga 2004, med hela tio procent om året. Det är ingen sund politik. Och detta under en president som viftar med flaggan och säger sig vara konservativ - men precis som för de neokonservativa judar han tog in i Vita Huset, är ordet ”konservativ” för George Bush bara ett sätt att vinna röster. Riktiga konservativa, som Pat Buchanan, har kastats ut ur högern.

Buchanan och andra håller fortfarande fast vid värden som flit och sparsamhet - men sådant är tråkigt. George Bush har istället expanderat de statliga utgifterna mer än någon annan president. Som socialdemokraterna i Sverige kan berätta för oss, vinner man val genom att lova guld och gröna skogar, och genom att ordna konstgjorda ekonomiska uppgångar lagom till valdagen. Att man sedan får en statsskuld upp över öronen är en bieffekt som det bara är tröttsamt att höra talas om. Så länge man klarar räntebetalningarna är det inga problem, eller hur? (Bortsett från att räntebetalningarna gjorde det betydligt svårare för den svenska staten att agera när finanskrisen hade inletts på 90-talet. Under en global recession skulle räntebetalningarna kunna bli ett riktigt stort problem. Men - detaljer, detaljer.)

Enligt vänsterns doktrin, som i decennier har grundat sig på den homosexuelle John Maynard Keynes’ lära, är ökade statliga utgifter och statsskulder inga problem eftersom de leder till högre inkomster för staten längre fram. Riktigt så sade inte Keynes, men det är vad de flesta kommer ihåg. Keynesianismen kan liksom Bibeln vridas och vändas för att passa nästan all politik.

När det amerikanska folket får mer pengar, och när företag får mer pengar, expanderar företagen sin verksamhet. Fler får jobb. Fler bestämmer sig för att byta från lägenhet till villa, eller från sin nuvarande villa till något bättre. Så startade den amerikanska fastighetsbubblan, precis som i Sverige 1985-1990. Plötsligt steg fastighetspriser över hela USA, och precis som i Sverige lånade amerikanska investerare pengar för att köpa fastigheter en månad, och sälja dem för ett högre pris några månader senare.

Men säg den lycka som varar för evigt; vissa amerikanska hem har nu minskat i värde med 40-50 procent. Ett fortsatt fall kan orsaka stora svårigheter, eftersom bolånens sammanlagda värde är 5,4 biljoner dollar.

Att större institutioner vet att det kan gå illa, syns bland annat på Fannie Maes ändrade strategi. ”Fannie Mae” är det förenklade (och roligare) namnet på Federal National Mortgage Association, FNMA, ett institut med uppgift att underlätta köp av hem för arbetar- och medelklassen sedan 1938. Freddie Mac är Fannie Maes lillebror i branschen, och tillsammans köper de eller står som garant för uppskattningsvis 40-60 procent av alla bolån varje år i USA. Den 20 augusti deklarerade Fannie Mae att man skulle sluta handla med bolånsbackade skuldpapper under resten av augusti. Man sade inte hur länge beslutet skulle vara, men det är ett tydligt tecken på en hårdare fastighetsmarknad, och en hårdare kreditmarknad.

Och det är inte så underligt: sedan sena december 2006 har 130 institutioner som lånar ut pengar mot fastigheter som garanti, gått i konkurs eller försvunnit. För nya bolån kräver nu många kreditinstitutioner en tjugoprocentig lösen - vilket en låntagare vanligtvis endast kan få från försäljningen av sitt förra hus. Det hus som har sjunkit i värde till följd av krisen. Det gör det mycket svårt att byta bostad i dagens läge.

Ett tredje tecken på kallare vindar är att allt fler köper så kallade T-bills, en trygg investering. En T-bill är en speciell statsobligation som köps under en förutbestämd tid, varefter investeraren får tillbaka sina pengar från staten plus en mindre ränta som vinst. Ju fler som vill köpa T-bills, desto lägre blir förstås räntan, eftersom man sänker den tills antalet villiga köpare någotsånär motsvarar mängden tillgängliga T-bills. Räntan för en 90-dagars T-bill var 4,21 procent torsdagen den 15 augusti. Nästa dag var räntan nere på 3,79 procent - en tioprocentig sänkning, vilket tyder på en kraftig ökning av antalet villiga köpare. Nästa dag, fredag, var räntan för samma T-bill nere på 3,76 procent. Måndagen därpå var den nere på 3,12 procent - en sjuttonprocentig sänkning. Det visar på en flod av investerare som sökte sig till en fast tuva, i väntan på svårare tider på börsen och fastighetsmarknaden.

Amerikanska statsfinansernas mönster

Det är ett problem att amerikanska hem är mer belånade än någonsin förr, inte bara för att investera utan också för att konsumera, till exempel köpa en ny bil. Sparsamhet är ute, spendering är inne. Så går det när vänstern säljer en politik där betygskraven sänks, lektionerna sköts i flumstil, traditioner försvinner, familjefaderns auktoritet angrips, straffen sänks, och frisläppthet i allt från sex till droger blir coolt och mainstream. Etc, etc. Asså, ta en joint och slappna av lite. Det här är Frankfurtskolans verk, för den som är intresserad, och de fick sitt första stora genombrott utanför universiteten i hippierörelsen. Flummare som satte sig i hippieträsket sitter nu som lärare, politiker och journalister över hela västvärlden, välkomnade av de judemedia som underblåste hippierörelsen från början. Genom spenderpolitik i USA har de bland annat orsakat ett hål inför framtiden i Social Security (socialbidrag) och Medicare/Medicaid (sjukvårdsbidrag) på över 60 biljoner dollar, alltså 60 000 miljarder dollar. Ta det gånger sju för att få det i svenska kronor.

Groovy, man! Like, we are oppressed, you know. That guy
on TV said so. Fight the power!

Ytterligare en orsak till gemene mans beteende är dollarns långsamt sjunkande värde - en sådan politik uppmuntrar inte sparsamhet över decennierna. Självklart blir folk då mindre sparsamma. Den här politiken har därmed skapat en generation av vuxna barn; det tycks ändå alltid finnas mer pengar när det lackar mot val, som genom ett trollslag. Det beror till stor del på lånade pengar - på senare tid har den amerikanska statsskulden som sagt ökat till över 8 biljoner dollar. En åtta med tolv nollor efter sig. Det är en hel del.

Statsskulden ökar med cirka 8 procent om året, cirka 1,44 miljarder dollar om dagen, och marscherar raskt mot 9-biljonerstrecket, vilket vi kan se på den hjälpsamma U.S. National Debt Clock:

När tvivel sedan uppstår lyckas vänstern med sin mediamakt vända även tvivlet till sin fördel. Man kanaliserar den till att klaga över ”konsumtionssamhället.” ”Vi lever i ett konsumtionssamhälle!” bräker man i sociologilektionerna på universiteten, och i debattprogrammen på TV. Genom att kanalisera tvivlet över hedonismen till klagan över ”konsumtion” och ignorera resten av ingredienserna, får man det till att reklam skulle vara orsaken till dåligt beteende. Väljarna pustar ut. De kan fortsätta som förut och skylla allt ont på företagen.

De skyldiga lyckas sannerligen äta kakan och ha den kvar, så länge judar fortfarande dominerar media.

Gula finanser

Pengar från såväl intecknade amerikanska hem som statens utlandslån och penningpressar, går i hög grad till att importera varor från utlandet. USA har under 1900-talet varit världens främsta industriland, vars uppfinningar och produktion har varit hela världen till fördel; under flera årtionden i början av seklet producerade USA lika mycket som resten av världen tillsammans. Under den senare delen av seklet började man dock skeppa sina industrier till låglöneländer i främst Asien. Denna globalism passade bra dels för vissa företagsägare, och dels för vänstern, vars ideologi förespråkar högt bistånd och fler fabriker till Tredje världen. Allt till de bruna, ned med de vita.

De företagsägare som inte vill gå med på den nya ordningen - traditionellt har de flesta företag varit anhängare av höga tullar mellan länder, eftersom man vill skydda sin egen viktiga hemmamarknad - finner sig tvingade att antingen flytta till låglöneländer även de, eller slås ut i konkurrensen. (I Europa ser vi samma mönster när fabriker från främst Tyskland flyttar till Östeuropa; har staten väl öppnat för en sådan flytt måste ett industriföretag till slut använda sig av den möjligheten, eftersom åtminstone några konkurrenter kommer att göra det.)

Följden blir att USA:s handelsunderskott med Kina år 2006 var cirka 233 miljarder dollar. Kina håller på att bli den största exportören av varor till USA (en förstaplats som för närvarande hålls av Kanada), och underskottet i handelsbalansen med Kina utgör för närvarande 36 procent av det totala handelsunderskottet.

Den amerikanska statsskuldens förändring; mycket av pengarna kommer
från Kina, och allt mer går åt till att importera produkter från Kina.

Det sker som sagt till stor del genom pengar lånade från utlandet. Som kronan på verket är mycket av det här pengar som den amerikanska staten har lånat av Kina, över 400 miljarder, och slussat ut i samhället på olika vis. Det är en fantastisk rundgång: den kinesiska staten trycker pengar, köper amerikanska skuldpapper, och de pengarna används för att köpa kinesiska varor.

Kineserna vet förstås att rundgången är ohållbar i längden, och de diskuterar problemet öppet i sina tidningar och böcker. De söker andra länder att sälja sina varor till, och man hoppas också på den inhemska kinesiska marknaden. Successivt vill man minska sitt beroende av USA, och successivt vill man minska köpet av amerikanska skuldpapper, och köpet av amerikanska dollar för att hålla uppe dollarns värde. Den strategin kommer troligtvis att skyndas på efter att många amerikanska senatorer i år har kallat på ökade tullar gentemot Kina - en skymf och ett hot, anser kineserna. Man kan inte lita på quai loh!

USA är världens mest produktiva ekonomi, följd av Japan, och Kina kommer på sjätte plats. Kina är dock världens snabbast växande ekonomi bland de stora pojkarna, med en årlig tillväxt på 9,5 procent över två årtionden. Fastän vi kan räkna med att den kinesiska staten fuskar en del med siffrorna, har Mittens rike sannerligen varit effektivt sedan man slog om till marknadsekonomi, och kan därför komma att lyckas med sitt mål att skapa en köpkraftig inhemsk marknad.

Den övervärderade dollarn

Många länder håller enorma dollarreserver. Den kinesiska centralbanken höll i slutet av mars hela 1 200 miljarder dollar, eller 1,2 biljoner; Japan hade 900 miljarder dollar, och Ryssland hade cirka 300 miljarder dollar. Gulfstaterna och Europa har även de stora dollarreserver.

Detta är på grund av att dollarn är den universella handelsvalutan. Att ha en sådan valuta är en nödvändighet - om man vill växla 250 miljoner rubel till argentinska peso, är det inte säkert att man hittar någon argentinare som vill ha så många rubel. Däremot kan man växla sina rubel till tio miljoner dollar, och växla dem i sin tur till 32 miljoner peso. Detta just för att dollarn är den överenskomna internationella handelsvalutan framför andra, givetvis på grund av USA:s enorma industriella kapacitet och handel under 1900-talet.

Det här har utnyttjats av Alan Greenspan, under hans tid i Federal Reserve. Eftersom de stora utländska dollarreserverna håller uppe dollarns värde, kunde han trycka upp stora mängder pengar utan att sänka dollarvärdet alltför mycket. Från mitten av 2000-talet och framåt gjorde han också pengar tillgängliga vid en 1-procentig ränta. Ett sådant system är dock bräckligt, speciellt som man nu återigen har sänkt räntan i orostider - till Jim Cramers och “hans folks” stora glädje. (En sänkt ränta i ett land gör det lättare att låna pengar för investeringar, vilket ger en skjuts till ekonomin - men det gör också att många hellre vill ha sina pengar i andra länders banker, och därför köper de andra länders valuta för att placera sina pengar där. Det land som sänker sin ränta får alltså en svagare valuta.)

Dollarn skulle kunna sjunka kraftigt om exempelvis Kina började sälja ut sina dollarreserver och slutade köpa amerikanska skuldpapper. En stor symbolhandling, som ett katastrofalt krig mot Iran där oljefartyg sänks i en minerad Gulf, skulle också kunna leda till en sjunkande dollar. Likaså en kraftig amerikansk lågkonjunktur, till exempel startad av att fastighetsbubblan spricker helt med ett stort kreditbolags fall. Eller om stora länder runtom i världen går över till ett mindre antal andra handelsvalutor - kanske brittiska pundet, euro, japanska yen - och därmed startar en trend. Det nominella dollarvärdet skulle då börja falla ned mot det reella värdet, vilket man kan anta är betydligt lägre.

Valutor har som bekant fallit förut: i Sverige i början av 90-talet, i Ryssland lite senare, i Brasilien runt millennieskiftet. Vi har dock alla hjälpts upp av en rik omvärld, och speciellt amerikansk import har fungerat som en motor för europeisk och asiatisk ekonomi under 90-talet. För USA:s del kommer det inte att finnas någon sådan stor utländsk hjälp. Ett fall för den amerikanska dollarn vore därför en valutakris som saknar tidigare exempel, och som skulle drabba Europa och andra regioner hårt. Vi har sett hur bara några få dagar av osäkerhet på den amerikanska fastighetsmarknaden i en kraftigt globaliserad ekonomi orsakade finansiella svallvågor från London till Tokyo. I framtiden kan det röra sig om en tsunami.

Slutord

Lätta pengar från staten vinner val, men de förstör den naturliga anpassningen i ekonomin, överhettar marknader, skapar statsskulder och försvagar valutor. Vad vi ser i USA nu är en klassiker, ett drama som tidigare har turnerat i Europa, Sydamerika och Asien. USA:s enorma produktion och dollarns särställning som handelsvaluta gör mycket för att hålla uppe ekonomin, men båda faktorerna undermineras av att industrier flyttas utomlands, och att man ökar penningmängden kraftigt.

Kan man vänta sig en depression? Inte än på ett tag, men det står klart att utvecklingen är mycket svår att vända, om man alls skulle ha politiker som är villiga att försöka. Istället har USA:s styrande skikt och media varit mer intresserade av att öka på utgifterna ytterligare, för att smörja väljarna, ta emot miljontals invandrare och ockupera Israels fiender i Mellanöstern. Det tycks som om orosmolnen kommer att öka i storlek, eftersom de lösningar som man har valt - som fortsatta utlandslån och fortsatta snabba pengar från Fed - endast skjuter problemen på framtiden.

För nationalister är det en sorglig syn när västvärlden kör ned sig, men tyvärr tycks en kalldusch vara den enda lösningen på våra nuvarande problem. Det måste bli värre innan det kan bli bättre. De ekonomiska problemen är bara en del av det större problemet, en politik som domineras av en judisk elit och dess lojala shabbas gojim, numera på båda sidor i politiken. Att lösa någon enskild faktor, som statsskuld eller massinvandring, kommer inte att ändra på den saken. Därför är det bättre om de stora ekonomiska svårigheterna kommer tidigt, när vita fortfarande är i majoritet i väst, istället för senare.

En kraftig lågkonjunktur, till och med en depression, kommer med den här utvecklingen till slut att drabba hela väst, och därmed världen. När, går inte att förutsäga exakt. Kanske om två år, eller om tjugo. Men det kommer att bli just den kalldusch som folket behöver. Förra gången det var depression, på 30-talet, var det västerländska samhället mycket mer stabilt; idag skulle det falla isär som ett korthus.

Det går inte att studera bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland utan att känna till den dominerande judiska komponenten. All analys som inte nämner judarna är felaktig och falsk. Med andra ord, i stort sett allt du har hört om Rysslands fall är lögn genom utelämnande, på samma sätt som en berättelse om Titanic där man håller tyst om isberget vore något bristande i sanningshalten.

Det finns dock gott om vittnesmål om det judiska inflytandet. Pastor George E. Simons ledde Methodist Episcopal Church i Petrograd mellan åren 1907-1918, en församling grundad av amerikanska missionärer. Han blev därmed ett ögonvittne till bolsjevikernas maktövertagande, och han vittnade senare inför Förenta Staternas senat. Hans vittnesmål finns bevarat i volym III av United States Senate Document No. 62, 66th Congress, First Session:

“Out of 388 members of the new Russian government, only 16 happened to be Russians. One was an American Black. All the rest, 371, were Jews. Of these 371 Jewish Bolshevik leaders, no less than 265 of them were from the Lower East Side of New York City.”

I boken The Nineteenth Century and After, publicerad i London i november 1923, berättar författaren Henry Pearson på sidan 695:

“The Bolsheviki have employed every form of cruelty it is possible to devise, and gloat over the sufferings of their victims. The movement is run almost exclusively by Jews. Nearly every commissar is a Jew, and nearly all of them speak English, most of them with an American accent.”

Under det ryska inbördeskriget mellan röda och vita armén 1918 skrev den amerikanska generalkonsuln i Moskva till U.S. State Department (utrikesdepartementet) i ett telegram den 2 maj, arkiverat som 861.00/1757:

“Jews predominate in local government, anti-Jewish feeling growing among population which tends to regard the oncoming Germans as deliverers.”

Konsul Caldwell i Vladivostok skickade den 5 juli ett telegram till utrikesdepartementet, nummer 861.00/2205:

“Fifty per cent of Soviet government in each town consists of Jews of the worst type….”

Ytterligare ett telegram från Vladivostok, skickat den 1 mars av kapten Montgomery Schuyler på högkvarteret för American Expeditionary Forces, Siberia (USA och Ryssland var allierade mot Tyskland i första världskriget, som vi minns), skriver till sin stabschef:

“The Bolshevik movement is and has been since its beginning guided and controlled by Russian Jews of the greasiest type….”

I ett telegram skickat den 9 juni samma år citerar Schuyler journalisten Robert Wilton, korrespondent för London Times i Ryssland, angående vad han såg i den ryska regeringen:

“There were 384 commissars including 2 Negroes, 13 Russians, 15 Chinamen, 22 Armenians, and more than 300 Jews. Of the latter number 264 had come to Russia from the United States….”

Douglas Reed var en välkänd utrikeskorrespondent för London Times på den här tiden. Han skrev om den sovjetiska censuren i sin bok Vanity Fair:

“The censorship department, and that means the whole machine for controlling the home and muzzling the foreign press, was entirely staffed by Jews. There seemed not to be a single non-Jewish official in the whole outfit.”

Den mest uttömmande beskrivningen av bolsjevikernas judiska sammansättning gjordes av Robert Wilton, även han utrikeskorrespondent för The Times. År 1920 publicerade han en bok på franska, Les Derniers Jours des Romanofs (Familjen Romanovs sista dagar), där han visar den etniska sammansättningen i bolsjevikernas regering i Moskva.

Centralkommittén såg ut på följande vis:

Trotskij (jude)
Zinoviev (jude)
Larine (jude)
Juritskij (jude)
Volodarskij (jude)
Kamenev (jude)
Smidovitj (jude)
Jankel (jude)
Steklov (jude)
Lenin (ryss)
Krylenko (ryss)
Lunacharskij (ryss)

Folkkommissariernas råd var också kosher:

President - Lenin (ryss)
Utrikes - Tjitjerin (ryss)
Nationaliteter - Stalin (georgier)
Jordbruk - Protian (armenier)
Offentlig utbildning - Lunacharskij (ryss)
Ekonomisk rådgivare - Larine (jude)
Mat - Schlichter (jude)
Arme & flotta - Trotskij (jude)
Statskontroll - Lander (jude)
Statligt land - Kauffman (jude)
Arbete - Schmidt (jude)
Socialhjälp - Lelina (jude)
Religion - Spitzberg (jude)
Inrikes - Zinoviev (jude)
Hygien - Anvelt (jude)
Finans - Goukovskij (jude)
Press - Volodarskij (jude)
Val - Uritskij (jude)
Justitie - Steinberg (jude)
Flyktingar - Fenigstein (jude)
Flyktingar (assist.) - Savitj (jude)
Flyktingar (assist.) - Zaslovskij (jude)

Lev Rosenfeld kallade
sig Kamenev, sten

Den centrala verkställande kommittén var inte mycket bättre:

Sverdlov (ordförande) - jude
Avanessov (sekr.) - armenier
Lenin - ryss
Bruno - lett
Bukharin - ryss
Starck - tysk
Wolach - tjeck
Encukidze - georgier
Krylenko - ryss
Kaoul - lett
Lunacharskij - ryss
Peterson - lett
Peters - lett
Stoutchka - lett
Terian - armenier
Souriupa - ukrainare
Tjavtchevadze - georgier
Achkinazi - imeretier
Telechkine - ryss
Babtjinskij - jude
Weinberg - jude
Gailiss - jude
Sachs - jude
Ganzburg - jude
Danichevskij - jude
Scheinmann - jude
Landauer - jude
Erdling - jude
Linder - jude
Dimanstein - jude
KrassikofSach - jude
Ermann - jude
Joffe - jude
Karkline - jude
Knigissen - jude
Kamenev - jude
Zinoviev - jude
Kaprik - jude
Latsis - jude
Lander - jude
Roudzoutas - jude
Rosine - jude
Smidovitch - jude
Steklov - jude
Sosnovskij - jude
Skrytnik - jude
Trotskij - jude
Teodorovitj - jude
Uritskij - jude
Feldmann - jude
Froumkine - jude
Scheikmann - jude
Rosental - jude
Karakhane - jude
Rose - jude
Radek - jude
Schlichter - jude
Schikolini - jude
Chklianskij - jude
Pravdine - jude

Josef Dzhugashvili kallade sig
Stalin, stålman

Och slutligen, den extraordinära kommissionen:

Dzerjinskij (ordförande) - polack
Peters (vice ordförande) - lett
Karlson - lett
Latzis - lett
Janson - lett
Daybol - lett
Antonof - ryss
Alexandrevitj - ryss
Saissounce - armenier
Deylkenen - lett
Vogel - tysk
Zakiss - lett
Chklovskij - jude
Kheifiss - jude
Zeistine - jude
Rasmirovitch - jude
Kronberg - jude
Khaikina - jude
Schaumann - jude
Leontovitch - jude
Jacob Goldine - jude
Glaperstein - jude
Kniggisen - jude
Schillenkuss - jude
Rivkine - jude
Delafabre - jude
Tsitkine - jude
Roskirovitch - jude
Sverdlov - jude
Biesenskij - jude
Blioumkine - jude
Routenberg - jude
Model - jude
Pines - jude
Sachs - jude
Liebert - jude

Listan rensades ut ur den engelska översättningen av boken, och Robert Wilton blev en paria i tidningsvärlden. Han dog som en fattig man 1925.

Hur kunde det bli så, att judarna som utgjorde endast 4,5 procent av Rysslands befolkning, till slut kom att dominera landets maktpositioner så fullständigt? För att få reda på det måste vi gå tillbaka till…

Historiens början

Berättelsen om Rysslands fall börjar inte med den misslyckade kommunistkuppen år 1905, utan år 1793 i Polen. Den judiska historien i Europa, från Medeltiden och framåt, beskrivs för övrigt utförligt i boken Bakom kommunismen, tillgänglig hos Nordiska förlaget.

Renässansen på 1400- och 1500-talen nådde aldrig riktigt fram till Polen, där handeln var ett nästan totalt judiskt monopol - så judisk var ekonomin, att mynten trycktes både på polska och hebreiska. Den ekonomiska förnyelse som började i Italien, med effektivare handel genom uppfinnandet av sådant som företag, dubbel bokföring och ett modernt bankväsende, passade inte alls in i det judiska landskapet, där man istället delade upp handeln broderligt inom stammen. Polen nådde sedan aldrig ikapp sina grannar ekonomiskt, och hade därför fått lämna över territorium till Preussen, Ryssland och Österrike-Ungern vid två tillfällen.

År 1793 delades det svaga Polen en tredje gång, styckades slutgiltigt upp mellan Preussen och Ryssland, och det ryska imperiet övertog därmed världens största judenhet. Grisen i säcken, eller snarare, den kosherslaktade kon. Till en början begränsades judarna till ett område stort som halva Västeuropa, mellan Krimhalvön och Östersjön, och i mer än ett sekel levde sju miljoner judar - halva världens judiska befolkning - i det här området, där deras kultur utvecklades i ett nätverk separat från de ryssar som de levde bland.

När de tilläts röra sig fritt i hela Ryssland kom judarna att dominera stora delar av ekonomin, och de skaffade sig bland annat tidvis monopol i handeln med alkohol, tobak och detaljhandel. Tyvärr söp de inte ihjäl sig under tilltagande lungcancer, utan blev istället oförskämt rika. Tsarernas försök att integrera dem i det ryska samhället ledde till en rad misslyckanden. Man kan inte integrera den som inte vill integreras. Och varför skulle de vilja det? Det var mycket mer lönsamt att förbli en del av judenheten. Kusin Isak var alltid en bättre kontakt än Ivan, och hade en behaglig jiddisch accent.

Tsar Alexander I (1777-1825) gjorde dråpliga försök att intressera judarna för jordbruk, med diverse förmåner åt det hållet. Att smutsa ned sig med kroppsarbete var dock närmast en hebreisk dödssynd. Tsar Nicholas I (1796-1855) tvingade judarna att göra värnplikt som alla andra, och förbjöd dem att bära sin speciella klädsel. Inte heller det hade någon effekt.

År 1804 tilläts judarna gratis skolgång, en enorm lyx när de flesta ryssar aldrig hade sett insidan av en skolsal. Följden blev att de sju miljonerna judar blev den bäst utbildade gruppen i Ryssland - men den hårda skolbänken gjorde dem inte mer ryska. Alla de åtgärder som prövades gjorde istället att de kom att hata de ryska tsarerna än mer, precis som de själva hatades av det ryska folket, som hade vissa invändningar mot vad de ansåg vara ockerpriser och monopolfasoner. Invändningarna tog sig ibland uttryck i uppfriskande pogromer, en gammal rysk nationalsport.

En mörk dag år 1848 publicerade så juden Karl Marx sin skrift Det kommunistiska manifestet, och den lilla boken älskades av judarna som ryssarna älskade vodka. Äntligen hade man ett vapen mot den hatade adeln! Den adel som stod i vägen, den adel som höll de högsta tinnarna som judarna inte kunde nå. Kommunismen var i hebreiska händer en bruksanvisning: “Hur man använder massorna för att ersätta en gammal elit med en ny elit.” Sällan har en ideologi och ett folk funnit varandra så väl, som hand i handske. Det var nästan något romantiskt över det hela. Man satte genast igång med att pröva sitt nya verktyg i praktiken.

Lönnmord och Iskra: kommunisterna blir varma i kläderna

År 1881 mördades tsar Alexander II i en plan som lades upp hemma hos den kommunistiska judinnan Hesia Helfman. Kommunisterna i Socialistiska revolutionära partiet, dominerat av judar, mördade i början av 1900-talet ett flertal högt uppsatta tjänstemän: utbildningsminister Bogolepov 1901, inrikesminister Sipyagin 1902, guvernör Ufa Bogdanovitj 1903, och general Dubrassov 1906. Dåden planerades av juden Gersjuni, chef för partiets terroravdelning. “Kampavdelningen” sköttes i sin tur av juden Jevno Azev, som också planerade ett misslyckat lönnmord på tsar Nicholas II.

Vladimir Iljitj Ulyanov kallade
sig Lenin

Vladimir Lenin var en kvartsjude i tjugoårsåldern vid den här tiden, även han kommunist, men han valde en något tryggare väg. Hans mentor var Georgij Plechanov, en ickejude. De två for från Ryssland till Schweiz på 1880-talet och åtföljdes av judarna Vera Zasulitj, Leo Deutch och Pavel Axelrod. Medan kapitalistlakejerna i bygden ägnade sig åt att joddla och mjölka kor ute i solskenet, satt kommunisterna inomhus och grundade “Gruppen för arbetarklassens frigörelse.” Bland grundarna var Plechanov och Vladimir Lenin (radikaliserad sedan hans bror Alexander avrättats för sin inblandning i ett mordförsök på tsaren) de enda ickejudarna.

Lenin och juden Julius Martov återvände senare till Ryssland, och sattes i fängelse 1895 för att ha deltagit i klumpig uppviglande verksamhet på gatorna. De frigavs år 1900 av den naiva regeringen, och tillbaka i Schweiz gav Lenin & Co ut tidningen Iskra (”Gnistan”). Här deltog även Lenins judiska hustru Krupskaja som sekreterare, och den kroknästa judinnan Rosa Luxemburg var en av skribenterna - en rätt flitig och aggressiv skribent, antagligen bitter för att till och med den aldrig leende Krupskaja lyckades dra till sig fler blickar. Den judiske Trotskij anslöt sig senare, och Iskra blev den ideologiska grunden för kommunisterna i Ryssland. Den enda konkurrerande kommunisttidningen var Rabochee Delo, “Arbetarnas sak,” där juden Theodore Dan var redaktör.

Rosalia Luxemburg förkortade förnamnet till Rosa

År 1903 grundades det Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (senare Kommunistpartiet) av olika marxistiska grupperingar, under en lång enighetskongress i Bryssel. Främst bland grupperna var Judiska förbundet, Georgiens socialdemokrater, Polska socialdemokraterna (ledda av Rosa Luxemburg - jodå, hon plågade polacker också, inte bara ryssar), och redaktionen på Iskra. Iskriterna splittrades sedan i två läger: bolsjevikerna ledda av Lenin, och mensjevikerna ledda av juden Martov.

“Bolsjevik” och “mensjevik” betyder inte “pest” och “kolera” som man hade kunnat tro. Namnet bolsjevik, majoritet, uppkom när Judiska förbundet tågade ut från kongressen i protest mot vissa beslut, och Lenins grupp tillfälligt hade majoriteten, vilket de inte hade annars. Av propagandasyfte var det antagligen fördelaktigt att fortsätta kalla sig “bolsjeviker,” och de största motståndarna degraderades till minoritet, “mensjeviker.”

Lenins systematiska rånverksamhet gav också hans fraktion nog med pengar för att skicka sina delegater till alla partiets konventioner, så att deras proportion av rösterna blev större än deras andel av medlemsantalet. Krutrökskommunism, kanske man kan kalla det. Det var först mot slutet av kuppen år 1917 som bolsjevikerna lyckades absorbera alla andra grupper inom partiet.

Propaganda - en judisk affär

Tidningen Iskra gavs alltså i början ut av en redaktion bestående av Georgij Plechanov, Vladimir Lenin, Vera Zasulitj, Leo Deutch, Pavel Axelrod, Julius Martov, Alexander Potresov och Krupskaja. Senare tillkom Trotskij. Av dessa nio var fem judar: Zasulitj, Axelrod, Martov, Trotskij och Krupskaja. Det är anmärkningsvärt, när judarna endast utgjorde 4,5 procent av den ryska befolkningen.

Rabochee Delo gavs som sagt ut av juden Theodore Dan. År 1908 gav bolsjevikerna ut tidningen Proletarije, där redaktörerna var Lenin, Dubrovinskij, Zinoviev och Kamenev. De två sistnämnda judar. Mensjevikerna kontrade med tidningen Golos Sotsial Demokrata, styrd av Plechanov, Axelrod, Martov, Dan, och Martinov - förutom Plechanov var alla judar.

Hirsch Apfelbaum kallade
sig Zinoviev

Konkurrensen skedde dock under ett allmänt samarbete - det gällde att ta de lyxiga herrgårdarna från adeln, och njuta av dem i folkets namn. Mensjevikerna Zinoviev och Kamenev blev efter maktövertagandet Lenins främsta medhjälpare, och de tre bildade en trojka som styrde Sovjet fram till Lenins död 1925.

Judiska finansiärer

Bolsjevikerna hade ett flertal judiska finansiärer i väst, främst bland dem Jacob Schiff på firman Kuhn Loeb & Co. Han försökte förneka sin inblandning trots att ett gratulationsbrev skrivet av honom till bolsjevikerna i New York hade tryckts i New York Times, men hans sonson John Schiff bekräftade i New York Journal-American den 3 februari 1949 att Jacob Schiff hade donerat 20 miljoner dollar till bolsjevikerna - en enorm summa på den tiden.

Jacob Hirsch Schiff bytte ut
mellannamnet till Henry

Här i Sverige gav den judiske bankiren Olof Aschberg, chef för Nya Banken och farfar till den Sverigehatande juden Robert Aschberg, pengar till bolsjevikerna ända fram till 40-talet. Den Londonbaserade tidningen Evening Standard rapporterade den 6 september 1948 att Olof Aschberg hade åkt till Schweiz…

“…for secret meetings with Swiss government officials and banking executives. Diplomatic circles describe Mr. Ashberg as the ‘Soviet banker’ who advanced large sums to Lenin and Trotsky in 1917. At the time of the revolution, Mr. Ashberg gave Trotsky money to form and equip the first unit of the Red Army.”

Bolsjevikerna fick också hjälp från juden Armand Hammer, chef för Occidental Oil Company, som senare byggde en 260 mil lång pipeline i södra Ryssland.

Den judiske Michael Fribourg, ägare av Continental Grain Company, var ytterligare en nominell kapitalist och reell stamfrände. Tillsammans med juden Louis Dreyfus på Louis Dreyfus Corporation köpte de år 1972 upp stora mängder amerikanskt spannmål och sålde till Sovjetunionen - och håvade in jordbrukssubventioner från de amerikanska skattebetalarna.

Varför stöttade dessa bankirer och finansiärer kommunismen? Vad hade de att vinna på det? Kommunisterna utmålade dem ju som fiender, och lovade att döda “kapitalisterna” i Ryssland och sedan hela världen. För den konservative eller socialist som bara ser till ytan, verkar det inte stämma. För en nationalist som också ser ras, stämmer det. Dessa judar stöttade helt enkelt andra judar. Ideologi var bara något de använde utåt, som ett verktyg för att manipulera gojim.

Den misslyckade kuppen 1905

År 1905 skakades Ryssland av nederlaget i ett avgörande sjöslag med Japan; aldrig förr hade en europeisk stormakt besegrats av ett ickeeuropeiskt land, och till råga på allt var vinnarna en skock sandalbärande knattar som åt sitt ris till middag istället för att göra sprit av det. (Det är intressant att Adolf Hitler, en tonåring i Wien, höll på risätarna i det här kriget.) Tsaren såg allt mindre imponerande ut, och de nyligen tillåtna fackföreningarna förberedde därefter löneförhandlingar på ryskt vis. En ryskortodox präst, fader Gapon, ledde en arbetardemonstration mot palatsportarna i St. Petersburg; vakterna öppnade dumt nog eld och dödade hundratals demonstranter.

Kommunisterna vädrade morgonluft efter massakern och tog kontroll över flera ryska städer, där den viktigaste var huvudstaden St. Petersburg; judarna Leonid Trotskij och Alexander Helphand, som kallade sig Parvus, var här de viktigaste ledarna. (Lenin och gänget i Schweiz blev fullständigt tagna på sängen och hann inte vara med.) Vapenhandlaren Parvus var för övrigt arkitekten bakom den tyska regeringens plan att stötta kommunister i Ryssland för att tvinga fram ett snabbare slut på första världskriget - den tyska finansieringen gick genom Parvus’ exportföretag.

Lev Davidovich Bronstein kallade
sig Trotskij

Den tänkta revolutionen 1905 kom dock av sig, och de flesta av ledarna fängslades. Den ryska regeringen tog klokt nog lärdom av krisen och införde därefter en demokratisk lagstiftande församling, duman. (Detta “glöms” alltid bort när man läser om kommunisternas kamp mot tyranniet i skolböckerna.) Man planerade också jordreformer för att ge bönderna äganderätt över sin egen jord - mellan åren 1907-1914 blev hela två miljoner ryska bönder jordägare, och ytterligare sex miljoner hade hunnit lämna in ansökningar vid första världskrigets början. Ytterligare reformer gav bland annat industriarbetarna kompensation vid sjukdom och olyckor, och skolsystemet utökades. Ryssland var på väg att bli en konstitutionell monarki, som många västeuropeiska länder.

Det passade inte kommunisterna alls. Som Lenin sade var man tvungna att slå till snabbt, för om några årtionden skulle alla bönderna äga sin jord, och då skulle det inte gå att uppvigla dem med hjälp av den frågan. Reformerna gick så snabbt att bönderna redan ägde hela tre fjärdedelar av åkermarkerna vid kommunisternas kupp 1917. Upprörande! Hur ska man kunna göra revolution när bönderna går och blir rikare på egen hand?

Reformerna genomfördes av premiärminister Stolypin, som lönnmördades 1911 av den judiske advokaten Mordekai Bogrov. På mindre än två decennier hade ryssarna förlorat två premiärministrar till judiska lönnmördare, och våldet skulle fortsätta. Kommunisterna hade stor hjälp av att duman benådade samtliga politiska dissidenter - hela 90 000 dissidenter, nästan alla kommunister, kom tillbaka från exil i Sibiriens städer och från USA, där de hade bosatt sig i det judeberikade New York.

Bland annat Trotskij kom tillbaka från New Yorks East Side. Efter att ha tvingats till exil i Schweiz, Österrike, Sibirien och USA förtjänar han titeln som bolsjevikernas globetrotter, och han skulle inte nöja sig förrän han också hade hunnit med en flykt till Mexiko. Han lyckades också bli utkastad från Frankrike, Spanien och Norge. Det ryktas att hans Fjärde international helt enkelt var en gigantisk resebyrå.

Kuppen 1917

Den 24 september 1917 tog Trotskij över St. Petersburgs sovjet (råd) efter Cheidze, en judisk mensjevik. Trotskij, en bolsjevik, förberedde genast en revolution. Man började inta regeringsbyggnader den 25 oktober, och händelseförloppet kallas “Oktoberrevolutionen” i historieböckernas propaganda, trots att det i själva verket var en kupp följd av ett inbördeskrig. I ett snabbt arrangerat val i St. Petersburg visade det sig att endast en fjärdedel av medborgarna stödde kommunisterna - valresultatet doldes därför.

Den 5 november hade man helt tagit över St. Petersburg med stöd ur de militära garnisonerna, som var trötta på det misslyckade kriget mot Tyskland. Butiksägare, byråkrater, poliser och deras familjer massakrerades av kommunisterna i St. Petersburg, och brottslingar släpptes ut ur fängelserna för att orsaka kaos. Våldtäktsmän och mördare på gatorna passade kommunisternas planer alldeles utmärkt. (Efter maktövertagandet dödades sedan en fjärdedel av stadens befolkning, allesammans “fiender till folket” - judarna glömde bara att säga vilket folk.)

Ryssland låg nu i judiska händer. Juden Kamenev blev den nya “Sovjetrepublikens” första president, med Lenin som premiärminister och Trotskij som kommissarie för utrikesfrågor. Efter fem dagar efterträddes dock Kamenev av juden Sverdlov.

Yankel Movshevich Eiman kallade
sig Sverdlov

1918 organiserade sig de tsartrogna, nationalisterna, och separatister till motattack, och Trotskij blev snabbt krigskommissarie och tog befälet över Röda armén. Kriget mellan röda och vita styrkor tog inte slut förrän 1921, och därmed var allt hopp ute för den kortlivade ryska demokratin. Tsar Nicholas II, som hade velat flytta till sina släktingar i Danmark eller England, arresterades under kriget och dödades med hela sin familj av den judiske kommissarien Jurovskij.

För att ryssarna skulle lära känna den nya ordningen tryckte man upp stora mängder vykort med bild och namn på de viktigaste jämlikarna. Ett vykort med titeln “Ledarna för proletariatets revolution” visade sex personer: Lenin, Trotskij, Zinoviev, Lunacharskij (ej jude), Kamenev och Sverdlov. Fyra judar och två gojim. Och Lenin var som sagt en kvartsjude och gift med en judinna.

Stalin

Juden Uritskij blev chef för “tjekan,” kommunistpartiets fruktade säkerhetstjänst. Han lönnmördades i augusti 1918 av konkurrenterna i Socialistiska revolutionära partiet. De två mördarna var judar även de, antagligen sura för att det här är det första vi hör av dem sedan lönnmorden 1901-1906. Med attentatet som ursäkt inleddes den Röda terrorn där oräkneliga ryssar massakrerades, en terror som fortsatte till Stalins dagar då minst sextio miljoner ryssar miste livet. Det är felaktigt att tro att Stalins massmord skulle vara en anomali inom kommunismen; han fortsatte bara det de tidigare bolsjevikerna hade startat, men med ett större maskineri till sitt förfogande.

Stalin med Vjatjeslav Skryabin, som
kallade sig Molotov, hammare

Stalin hade kommit till makten efter Lenins död 1924, när han togs in som ny medlem i trojkan av Zinoviev och Kamenev, som en motvikt till Trotskijs stora inflytande. De sköt sig i foten med ett sådant val - Stalin såg till att kasta ut dem och Trotskij ur centralkommittén 1926, och året därpå blev de uteslutna ur partiet. Trotskij jagades i landsflykt 1929, och enligt Stalin begick han självmord i Mexico City genom att hugga sig själv med en ishacka i nacken.

Trotskij, Zinoviev, Kamenev, Martinov, Zasulitj, Deutsch, Parvus, Axelrod, Radek, Uritzkij, Sverdlov, Dan, Lieber, Martov - de främsta kommunisterna inom partiet blev nästan utan undantag avsatta, och många avrättades efter skenrättegångar. Det var inte direkt det jiddische paradis de hade kämpat för, och hela berättelsen är en av historiens stora ironier. Som det gamla ordspråket säger, den som gräver en massgrav åt andra faller ofta själv däri.

Stalins förhållande till judarna är tvetydigt. Å ena sidan rensade han ut många av dem ur partiets höga positioner, och å andra sidan hade han flera judar som nära allierade. Hans andra hustru Nadja Allilujeva var en judinna, och hans dotter Svetlana gifte sig med en jude, Vasilij Kaganovitj. Stalin satte också in juden Beria som chef för NKVD, tjekans efterträdare (senare KGB). Juden Lazar Kaganovitj, medlem av politbyrån, ansågs vara en av Stalins närmaste rådgivare (och far till Vasilij, Svetlanas make). Stalin gifte senare om sig med Lazar Kaganovitjs syster Rosa. Molotov, premiärminister och nära allierad med Stalin, var gift med judinnan Polina Zhemtjuzhina.

Det verkar snarare som om Stalin var motståndare till alla grupperingar som kunde hota hans makt, vare sig de var officerare, lokala partikommittéer eller judar. Under hans tid kom dock en motreaktion till stånd, där ryssar i de kommunistiska universiteten organiserade sig och använde sitt större antal för att ta kontroll över partiets maskineri. (Det ledde till att judiska kommunister i väst började kalla sig trotskyister istället för stalinister. En liten grupp av sådana trotskyistiska judar i USA anslöt sig till Demokraterna, för att senare gå över till Republikanerna, kalla sig “neokonservativa” och börja planera invasionen av Israels fiender i Mellanöstern. Historien rör sig sannerligen ryckigt ibland.)

Efter Stalin

Efter Stalins död skrev den judiska organisationen B’nai B’rith i sin tidning B’nai B’rith Messenger:

“För att visa att Ryssland behandlar sina judar väl, anmärkte Sovjetunionens ordförande Nikita Krustjev den här veckan på en mottagning på den polska ambassaden att inte bara han själv och Sovjetunionens president Klementi Voroshilov, utan också hälften av medlemmarna i presidiumet har judiska hustrur. Herr Krustjev gav sin kommentar till den israeliska ambassadören Joseph Avidar, som fanns bland gästerna.”

Enligt en rapport i The Canadian Jewish News den 13 november 1964 var den dåvarande bossen i Sovjetunionen, Leonid Bresjnev, gift med en judinna, och hans barn uppfostrades som judar. Bekräftade som judar i hans regering var:

Leonid Kantorovitj, chef för ekonomin
Dimitri Dymshits, chef för industrin
Lev Shapiro, regionssekreterare i Birobidjan
Jurij Andropov, chefen för KGB

Judarna fanns alltid kvar på sekundära positioner och inom maffian, som arbetade med stöd och hjälp av sina stamfränder inom byråkratin. Att vi hör om “ryska maffian” först efter Sovjets fall betyder inte att den uppstod på 90-talet, utan att media inte har funnit det lämpligt att skriva om dess existens tidigare.

Juden Robert Friedman skriver år 2000 i sin bok Red Mafiya: How the Russian Mob Has Invaded America:

“. . . [I]n general, state and Federal law enforcement agencies were loath to go after Russian mobsters, instead devoting their energies to bagging Italian wiseguys . . . . And because the Russian mob was mostly Jewish, it was a political hot potato, especially in the New York area.”

Robert Friedman intervjuar flertalet judiska mafioso som har rest från Ryssland till USA. En judisk gangster i Miami, Ludwig Fainberg, berättar att judar levde gott i Sovjetunionen under 60- och 70-talet, den tid då de påstås ha varit förföljda och diskriminerade. Han minns sin barndom i Ukraina med värme:

“To . . . [Fainberg] being Jewish simply meant having certain privileges. ‘Jews were the richest people in town,’ he told me. ‘Jews had cars, Jews had money, Jews lived in nice apartments. We were comfortable. My mother had nice clothes and jewelry. We took a vacation once a year to Odessa, a stunning city with a boardwalk and gorgeous beaches. It was filled with mobsters and entertainers. It was a city with a Jewish flavor.’”

Marat Balagula, den judiske gudfadern för den ryska maffian i New York, berättar också för Friedman om sin barndom i det sovjetiska Ukraina:

“Jews had some of the best positions in the country, they were the big artists, musicians - they had big money.”

Lenin, Stalin, Krustjev, Bresjnev - vilken goj som än stod framför kamerorna tycks judarna ha klarat sig alldeles utmärkt i Sovjetunionen. För arbetarnas väl, givetvis.

Harry Potter-böckerna är välskrivna, men inte mer än många andra fantasyböcker - de är i själva verket rätt enkla, barnaktiga i sin berättarstil, jämfört med mycken annan litteratur. Vill man specifikt ha fantasy i modern miljö finns även det i överflöd. Filmerna innehåller visserligen goda specialeffekter, men det är ju inte böckernas förtjänst, och hade lika gärna kunnat göras för en annan bokserie.

Just de här böckerna/filmerna ges dock enorm publicitet på grund av deras antivita propaganda och slavmoral - något som är sällsynt i fantasy, där man annars oftast ser vita folk slåss mot mörka orcher och trollocker.

Joanne Rowling har sagt sig vara fattig när hon skrev den första Potterboken, en ensamstående mor som kämpade med att få pengarna att gå ihop. Det är säkerligen en bidragande orsak till att hon valde att smörja den sida som lättast fyller plånboken.

-I Potters värld är “halvblod,” magiker med blod från “mugglare,” ickemagiker, ofta mobbade av de rena magikerna. Här ser vi en parallell till “rasism.”

-Hermione är dotter till mugglare och därför god - och bättre på magi än de flesta helmagiker. Vi lär oss: gener betyder ingenting.

Ofint blod - därför attraktiv, god,
och överlägsen på magi-Draco Malfoy och hans far är ljushåriga, och därför onda. Det är regel i judarnas Hollywood att ljushåriga män är hånfulla, känslokalla, och ofta samvetslösa mördare. Mörkhåriga kan också vara onda, och de kan döda av vrede eller desperation, men ljushåriga män dödar alltid med en omänsklig, psykopatisk känslokyla. Malfoy är också rik, och därför ond enligt slavmoralens regler.

Ljushårig och rik - därför ond

-Enligt samma slavmoral är Harry Potter, Weasley och Hagrid goda, eftersom de är fattiga. (På samma sätt som fattiga raser är goda, medan rika raser är onda.)

Fattig, risig, berövad sin magi - därför god

-Negrer finns överallt på Hogwarts, och de beter sig som vita, talar som vita, och är accepterade av alla goda karaktärer. De sluter sig inte samman i sina egna gäng utan är helt “integrerade.” Ett propagandatrick som är så vanligt att vi inte ens tänker på det längre - vi ser det i varje film och varje TV-serie.

-I den senaste Potterfilmen, Harry Potter and the Order of the Phoenix, inför den nya läraren Dolores Umbridge mer disciplin på skolan. Det är ett huvudtema i filmen, och det är givetvis något dåligt som huvudpersonerna gör uppror mot. Disciplin är negativt enligt slavmoralen. Det är något som bara stöveltrampande tyskar ägnar sig åt.

Vill ha disciplin - därför en dålig människa

-De onda Death Eaters, där Draco Malfoys far Lucius Malfoy ingår, uppträder i dräkter som är tydligt baserade på Ku Klux Klan.

-Det finns mycken annan propaganda instucken på vägen, som när Potter har en asiat som kärleksintresse, eller när familjen Malfoy har ett troll som slav. Slaven är givetvis moraliskt överlägsen, och när han väl friges genom Potters försorg besegrar han sin herre i en magisk konfrontation. Listan kan göras lång. Det är tydligt att Rowling vet vad som krävs av henne.

Potterfilmerna ges ut av Warner Brothers Pictures, ett dotterbolag till Time Warner. Time Warners VD är Gerald Levin, en jude. Warner grundades av två judiska bröder i början av 1900-talet, och företagets judiska karaktär är inte en hemlighet:

“en av de intressanta följderna av Time Inc.:s sammanslagning med Warner för tio år sedan är att det har blivit ett judiskt företag.”
-Den judiske journalisten Michael Wolff, “From AOL to W,” New York Magazine, 29 januari, 2001

Potterfilmerna är välgjorda, men det finns andra filmer som är välgjorda och saknar Potterfilmernas propaganda. Släng inte bort biopengar på dem.

När Dr. William Pierce kartlade den judiska dominansen av amerikanska media på 80-talet blev det startskottet för en ny tids nationalism; en nationalism grundad på gamla tiders sanningar, men med nya exempel och metoder. Det gjorde också Pierce till en man hatad av etablissemanget från Los Angeles till New York, men älskad av de människor som fick ta del av ny och viktig kunskap. Den första versionen har sedan uppdaterats flera gånger för att visa hur aktörerna skiftar positioner, medan dominansen förblir densamma. Här nedan följer versionen från november 2004.

DET FINNS INGEN STÖRRE MAKT i världen idag, än den som ligger i händerna på de som manipulerar den allmänna opinionen i Amerika. Ingen kung eller påve i forna tider, ingen erövrande general eller överstepräst har någonsin haft tillgång till en makt som ens kommit i närheten av makten hos några få dussin män som kontrollerar USA:s underhållnings- och nyhetsmedia.

Deras makt är inte fjärran och opersonlig; den sträcker sig in i varje hem i Amerika, och den utövar sin vilja nästan varje vaken timme. Det är den makt som formar sinnet hos praktiskt taget varje medborgare, ung eller gammal, rik eller fattig, enkel eller sofistikerad.

Massmedia formar en bild av världen åt oss och berättar sedan vad vi ska tycka om den bilden. I stort sett allt vi vet - eller tror att vi vet - om händelser utanför vårt eget grannskap eller bekantskapskrets kommer till oss genom vår dagliga nyhetstidning, våra tidskrifter, vår radio, vår television.

Det är inte bara den tunga censuren av vissa nyheter i våra tidningar, eller det uppenbara propaganderandet i historieförfalskande “dramadokumentärer” som utmärker våra mediaherrars opinionsformande tekniker. De är både subtila och grundliga i sitt sätt att styra de nyheter och den underhållning de presenterar för oss.

Det sätt på vilket man presenterar nyheterna är ett gott exempel: vilka nyheter som man sätter tyngd på och vilka som tonas ned; reporterns ordval, röstläge, och ansiktsuttryck; formuleringen av rubriker; valet av illustrationer - alla de här faktorerna påverkar hur vi tolkar det vi ser och hör på ett subtilt men ändå kraftfullt sätt.

Därutöver raderar givetvis journalisterna och redaktörerna allt kvarvarande tvivel om vad vi ska tycka om nyheterna. Genom att använda noggrant utvecklade psykologiska tekniker styr de våra tankar och åsikter så att vi kan sälla oss till “innegänget,” det “vackra folket,” de “smarta pengarna.” De låter oss veta precis vad våra attityder borde vara gentemot olika typer av människor och beteenden genom att placera de människorna eller de beteendena i ett TV-drama eller en komediserie, och låta de andra TV-karaktärerna reagera på det Politiskt Korrekta sättet.

Att forma amerikanska sinnen

Till exempel kommer att rasblandat par att vara respekterat, omtyckt, och socialt eftersökt av andra karaktärer, och detsamma gäller för en “framåt” svart professor eller affärsman, eller en känslig och talangfull homosexuell, eller en fattig, men hederlig och hårt arbetande illegal invandrare från Mexiko. Å andra sidan kommer en vit rasist - alltså varje rasmedveten vit person som ser snett på rasblandning eller den allt mörkare rassituationen i Amerika - porträtteras som, i bästa fall, en föraktad fördomsfull typ som de andra karaktärerna avskyr, eller i värsta fall en farlig psykopat som är fascinerad av skjutvapen och utgör ett hot mot alla laglydiga medborgare. Den vite rasistiske “vapenfanatikern” har blivit en välkänd stereotyp i TV-serier.

Den genomsnittlige amerikanen, som ägnar en så ohälsosamt stor del av sitt dagliga liv åt TV-tittande, skiljer bara på verkligheten och dessa påhittade situationer med svårighet, eller inte alls. Han reagerar på TV-figurernas handlingar, uttalanden och attityder på i stort sett samma sätt som han reagerar på personer i sitt dagliga liv. Alltför många amerikaner har ersatt verkligheten med televisionens konstgjorda atmosfär, och deras reaktioner svarar mot just den här falska verkligheten. När en manusförfattare uttrycker sitt gillande av idéer eller handlingar genom TV-karaktärerna som han skriver för, eller när han uttrycker sitt ogillande, har hans egna åsikter en mycket kraftfull inverkan på miljoner TV-tittare.

Det som gäller för TV-underhållningen gäller också för nyheterna, vare sig de är på TV eller i tidningar. Det förrädiska med den här sortens tankekontroll är att även när vi inser att underhållning och nyheter är vinklade, kan mediaherrarna ändå manipulera de flesta av oss. Det är för att de inte bara vinklar det de presenterar, de slår också fast outtalade gränser och grundläggande regler för vad som är tillåtna åsikter.

Ett exempel är medias behandling av nyheter från Mellanöstern. Vissa redaktörer och kommentatorer är fanatiskt proisraeliska i varje uttalande, medan andra verkar nästan neutrala. Emellertid vågar ingen föreslå att den amerikanska regeringen stöder fel sida i den judisk-arabiska konflikten, eller att 11 september var ett resultat av det stödet. Inte heller vågar någon påstå att det tjänade israeliska intressen, och inte amerikanska intressen, att skicka amerikanska trupper för att krossa Irak, Israels huvudsakliga rival i Mellanöstern. Därmed slår man fast ett spektrum av tillåten opinion, från proisraelisk till nästan neutral.

Ett annat exempel är medias behandling av rasfrågor i USA. En del kommentatorer verkar nästan oberörda i sin rapportering av raskonflikter, medan andra är häftigt partiska - alltid för den ickevita sidan. Men alla medias talesmän, utan undantag, antar åsikten att “multikultur” och rasblandning är här för att stanna och att de är bra saker.

Just för att det finns gradskillnader inser de flesta amerikaner inte att de blir manipulerade. Till och med den medborgare som klagar över “kontrollerade nyheter” går i fällan, för eftersom han erbjuds vad som verkar vara ett spektrum av åsikter, kan han undvika tankekontrollen genom att tro på den redaktör eller kommentator som han föredrar. Det är en “klave jag vinner, krona du förlorar”-situation. Varje position på det tillåtna spektrumet av åsikter är acceptabel för mediaherrarna - medan förbjudna fakta och åsikter inte tillåts någon som helst publicitet, om de kan förhindra det.

Kontrollen av åsiktsformande media är närmast monolitisk. Alla kontrollerade media - TV, radio, tidningar, tidskrifter, böcker, filmer - talar med en enda röst, och styrker varandra. Trots den skenbara variationen finns det ingen riktig opposition, inga alternativa faktakällor eller idéer tillgängliga för den stora massan av människor, som kanske kunde låta dem forma åsikter som går emot mediaherrarnas. De presenteras en enda bild av världen - en värld där varje röst predikar rasernas jämlikhet, den judiska “Förintelsens” helighet, det onda i att försöka stoppa floden av ickevita invandrare som flödar över våra gränser, faran i att låta medborgare äga och bära vapen, det lika moraliska i alla sexuella läggningar, och det önskvärda i ett “mångfaldsrikt,” kosmopolitiskt samhälle istället för ett homogent, vitt samhälle. Det är en världsbild som designas av mediaherrarna och passar deras egna syften - och trycket för att acceptera den bilden är överväldigande. Folk anpassar sina åsikter till den bilden, röstar enligt den bilden, och formar sina liv för att passa den bilden.

Och vilka är dessa allsmäktiga mediaherrar? Som vi ska se, är de till en mycket stor utsträckning judar. Det är inte bara en fråga om att media kontrolleras av vinstgiriga kapitalister, av vilka några råkar vara judar. Om så vore fallet skulle mediaherrarna motsvara, åtminstone någotsånär, proportionen mellan rika ickejudar och rika judar. Trots några få framträdande undantag är mängden judar i media så överväldigande att vi tvingas anta att det har att göra med något mer än bara en tillfällighet.

Nyheter och underhållning i TV och radio

Den fortsatta avregleringen av TV-industrin har inte resulterat i den högt bejublade ökningen av konkurrens, utan snarare i en tilltagande våg av sammanslagningar och uppköp, vilket har skapat ett fåtal megakonglomerat inom media. De största konglomeraten växer sig ännu större genom att absorbera sina konkurrenter, och de nästan tredubblades i storlek under 90-talet. När du ser på TV, vare sig det är en lokal TV-station eller kabel-TV; när du ser en film på bio eller hemma; när du lyssnar på radio eller inspelad musik; när du läser en tidning, en bok eller en tidskrift - är det mycket sannolikt att den information och underhållning du mottager producerades och/eller distribuerades av något av de följande stora mediaföretagen:

Time Warner. Det största mediakonglomeratet idag är Time Warner (som tillfälligt kallades AOL-Time Warner: AOL-biten togs bort ur namnet när AOL-divisionens bokföringsrutiner ifrågasattes av statens utredare), som antog sin nuvarande form när America Online köpte upp Time Warner för 160 miljarder dollar år 2000. Det nya företaget hade intäkter på 39,5 miljarder år 2003. Sammanslagningen förde samman Steve Case, en ickejude, som ordförande för AOL-Time Warner, och Gerald Levin, en jude, som VD. Warner, grundat av de judiska bröderna Warner i början av 1900-talet, blev snabbt en del av den judiska maktstrukturen i Hollywood, ett så pass välkänt faktum att det erkänns öppet av judiska författare, precis som det faktum att varje nytt mediauppköp domineras av judar i vanlig ordning. På tal om den ursprungliga sammanslagningen av Time Inc. med Warner, skriver den judiske författaren Michael Wolff i New York Magazine år 2001: “en av de intressanta följderna av Time Inc.:s sammanslagning med Warner för tio år sedan är att det har blivit ett judiskt företag.” (“From AOL to W,” New York Magazine, 29 januari, 2001)

Den tredje mäktigaste mannen i AOL-Time Warner, åtminstone på pappret, var vice ordföranden Ted Turner, en vit man. Turner hade givit sitt Turner Broadcasting System, vilket inkluderade CNN, till Time Warner 1996 i utbyte mot en stor andel av Time Warners aktier. I april 2001 hade Levin i stort sett avsatt Ted Turner och eliminerat honom från all verklig makt. Turner förblev dock en mycket stor och frispråkig aktieägare och medlem av styrelsen.

Levin gapade efter för mycket, och efter en konfrontation i maj 2002 sparkades han av företagets styrelse. För Ted Turner, som hade förlorat sju av sina nio miljarder dollar på grund av Levins vanskötsel, var det föga tröst. Turner förblir en outsider utan verklig kontroll över företagets interna skötsel. Steve Case sattes också under press och avgick i maj 2003. Styrelsen ersatte både Levin och Case med en svart man, Richard Parson. Bakom Parson förblir det judiska inflytandet och makten dominant.

AOL är det största internetföretaget i världen med 34 miljoner anslutna i USA. Det används nu som en plattform på internet för Time Warners judiska innehåll. Jodi Kahn och Meg Siesfeld, båda judar, styr teamet på Time Inc. Interactive under redaktören Ned Desmond, en ickejude. Alla tre rapporterar till verkställande direktören på Time Inc., Norman Pearlstine, en jude. Deras jobb är att föra ut Time Warners innehåll till vissa specifika målgrupper i America Onlines publik, och då särskilt kvinnor, barn, och tonåringar.

Time Warner var redan det näst största av de internationella mediagiganterna när det slogs samman med AOL. Time Warners dotterbolag HBO (26 miljoner anslutna) är landets största företag på kabel-TV. HBO:s “konkurrent” Cinemax är ytterligare en av Time Warners många kabelsatsningar.

Fram till den judiske Edgar Bronfman Jr.:s köp av PolyGram i maj 1998 var Warner Music USA:s största musikbolag, med femtio titlar. Warner Music var bland de första att föra ut “gangsta rap.” Genom sitt samarbete med Interscope Records (innan Interscope köptes upp av ett annat judeägt mediaföretag), hjälpte man till att popularisera en genre vars låttextter uttryckligen uppmanar svarta att begå våldshandlingar mot vita. Bronfman köpte upp Warner Music år 2004, och höll det därmed helt i judiska händer.

Utöver kabel-TV och musik är Time Warner djupt engagerat i filmbranschen (Warner Brothers Studio, Castle Rock Entertainment, och New Line Cinema). Time Warners publicerande division sköts av verkställande direktören Norman Pearlstine, en jude. Han kontrollerar femtio tidskrifter, däribland Time, Life, Sports Illustrated, och People. Litteratursidan inkluderar Time-Life Books, Book-of-the-Month Club, Little Brown, och många fler. Time Warner äger också Shoutcast och Winamp, de verktyg som de flesta mindre aktörerna inom internetradio är beroende av, och som en dominerande aktör inom Recording Industry Association of America (RIAA) hade man i praktiken att “förhandla” med sig själv när det kom nya regler för royalties över internetradio, som kraftigt favoriserade de stora företagen och tvingade många mindre stationer till tystnad. (The Register, “AOL Time Warner takes grip of net radio,” 8 april 2003)

Ted Turners läxa: “Var försiktig med vem du slår dig ihop med.”

När Ted Turner, den ickejudiske frie aktören inom media, lade ett bud för att köpa CBS 1985, uppstod panik inom mediastyrelserna runtom i landet. Turner hade gjort sig en förmögenhet genom annonser och hade sedan byggt ett framgångsrikt nyhetsföretag på kabel-TV, CNN, med över 70 miljoner tittare.

Fastän Turner aldrig har satt sig upp emot judiska intressen sågs han av William Paley och andra judar på CBS som okontrollerbar: ett vilt kort som när som helst i framtiden skulle kunna vända sig emot dem. Dessutom hade Daniel Schorr, en judisk nyhetsman som hade arbetat åt Turner, öppet sagt att hans tidigare chef i hemlighet tyckte illa om judar.

För att blockera Turners anbud bad styrelsen på CBS Laurence Tisch, en judisk magnat inom teater, hotell, försäkringar och cigaretter, att lägga ett bud om ett “vänskapligt” övertagande av CBS. Från 1986 till 1995 var Tisch ordförande och VD för CBS, och undanröjde därmed varje hot om ickejudiskt inflytande där. Ted Turners ytterligare försök att köpa upp CBS hindrades av Gerald Levins Time Warner, som ägde nästan tjugo procent av CBS’ aktier och hade vetorätt i alla stora affärer. Men när hans judiske stamfrände Sumner Redstone erbjöd sig att köpa CBS för 34,8 miljarder dollar år 1999 hade Levin inga invändningar.

Trots att han var en uppfinningsrik entreprenör som gjorde stora rubriker, hade Turner alltså aldrig de “kontakter” som var nödvändiga för att vara en riktig storspelare inom media. Han beslutade sig till slut för att om man inte kan slå dem så får man slå sig ihop med dem, och sålde till Levins Time Warner. Ted Turner summerade:

“Jag har för det mesta haft ett fantastiskt liv. Jag har gjort många smarta drag, och jag har tjänat mycket pengar. Sedan hände något, och jag gick ihop med Time Warner, vilket såg ut att vara det rätta att göra just då. Och det var bra för aktieägarna.

“Men sedan förlorade jag kontrollen. Jag trodde att jag skulle ha nog med moralisk auktoritet för att behålla mitt inflytande i det nya företaget. Om man ger sig in i affärer får man vara mycket försiktig med vem man slår sig ihop med.

“Jag trodde att jag köpte Time Warner, men de köpte mig. Vi hade så att säga skilda synpunkter. Sedan slog de sig ihop med AOL, och det var en fullständig katastrof, åtminstone hittills. Jag har förlorat 85 procent av min förmögenhet.”

Disney. Det näst största mediakonglomeratet idag, med intäkter på 27,1 miljarder dollar år 2003, är Walt Disney Company. Dess VD och mest framträdande personlighet är Michael Eisner, en jude.

Disneyimperiet styrs därmed av en man som beskrivs av en mediaanalytiker som en “kontrollfreak,” och innehåller ett flertal TV-företag (Walt Disney Television, Touchstone Televsion, Buena Vista Television) och kabelnätverk med mer än 100 miljoner tittare totalt. Vad beträffar filmer inkluderar Walt Disney Motion Pictures Group dotterbolag som Walt Disney Pictures, Touchstone Pictures, Hollywood Pictures, och Caravan Pictures. Disney äger också Miramax Films, vilket styrs av de judiska bröderna Bob och Harvey Weinstein; de ligger bakom vulgära propagandafilmer som The Crying Game, Priest och Kids.

När Disney Company sköttes av den vita Disneyfamiljen innan Eisners övertagande 1984, var det själva symbolen för god familjeunderhållning. Företaget håller fortfarande rättigheterna till Snövit och de sju dvärgarna, men under Eisner har man utökat till produktionen av så kallat “vuxet” material.

I augusti 1995 köpte Eisner upp Capital Cities/ABC Inc., vilket äger TV-nätverket ABC, vilket i sin tur äger tio TV-stationer i stora marknader som New York, Chicago, Philadelphia, Los Angeles, San Francisco, och Houston. Därutöver har ABC 225 TV-stationer i USA, mer än 2900 radiostationer och producerar mer än 7200 radioshower. ABC äger 54 radiostationer och sköter ytterligare 57 radiostationer, många i viktiga städer som New York, Washington och Los Angeles. Radio Disney, en del av ABC Radio Networks, siktar in sig på barn.

Sportnätverket ESPN, ett dotterbolag till ABC, styrs av presidenten och VD:n George W. Bodenheimer, en jude. Företaget kontrollerar också Disney Channel, Toon Disney, A&E, Lifetime Television, SOAPnet och History Channel, med mellan 86 och 88 miljoner tittare vardera. ABC Family television network har 84 miljoner anslutna tittare, och förutom underhållningsprogrammen (varav många är synnerligen vulgära för en “familjekanal“), är det också hem för TV-predikanten Pat Robertson, en “kristen sionist.”

Fastän man huvudsakligen riktar in sig på televisionen tjänar ABC/Disney mer än en miljard dollar genom litteratur, som ägare av Walt Disney Company Book Publishing, Hyperion Books, och Miramax Books. Man äger också sex dagstidningar och publicerar över tjugo tidskrifter. Disney Publishing Worldwide publicerar böcker och tidskrifter i 55 språk i 74 länder, och når mer än 100 miljoner läsare varje månad.

På internet styr man Disney Buena Vista Internet Group, ABC Internet Group, ABC.com, ABCNEWS.com, Oscar.com, Mr. Showbiz, Disney Online, Disney’s Daily Blast, Disney.com, Family.com, ESPN Internet Group, ESPN.sportzone.com, Soccernet.com, NFL.com, NBA.com, Infoseek (delat ägande), och Disney Interactive.

[Efter tjugo år som VD avsattes Michael Eisner 2005. Motståndet mot hans styre leddes bland annat av Walt Disneys brorson Roy Disney. Företagets styrelse förblir dock starkt judisk än idag. -Ragnar]

Viacom. Nummer tre på listan, med intäkter strax över 26,5 miljarder dollar år 2004, är Viacom Inc., som leds av Sumner Redstone, en jude. (Född Murray Rothstein.) Melvin A. Karmazin, en annan jude, var nummer två i Viacom fram till juni 2004, och höll posterna som president och verkställande chef. Karmazin förblir en stor delägare i Viacom. Hans ersättare är juden Leslie Moonves och Tom Freston, en möjlig jude. (Vi har inte kunnat fastställa om Freston har judisk härstamning; han har arbetat för judiska organisationer och har varit inblandad i klädesindustrin, som är kraftigt judisk, då han importerade kläder från Tredje världen på 70-talet.)

Viacom producerar och distribuerar TV-program för de tre största nätverken, äger 39 TV-stationer med ytterligare 200 anknutna stationer i sitt helägda CBS Television Network, äger 185 radiostationer i sin radiogrupp Infinity, och har över 1500 anknutna stationer genom sitt CBS Radio Network. Viacom producerar filmer genom Paramount Pictures, vilket leds av judinnan Sherry Lansing (född Sherry Lee Heimann), som planerar att dra sig tillbaka 2005. [Det gjorde hon. -Ragnar]

Viacom grundades 1971 som ett sätt att slinka undan ett statligt krav på att CBS skulle göra sig av med sitt ägande inom kabel-TV i ett försök att motverka monopol. Det här draget från staten hade tyvärr ingen effekt på det huvudsakligen judiska monopol som förblir branschens stora problem.

År 1999, efter att CBS återigen hade växt genom att köpa upp King World Productions (en ledande distributör av TV-program), absorberade Viacom sin skapare, CBS, i ett dubbelt hån mot myndigheternas beslut från 1971.

Redstone tog kontroll över CBS i december 1999 efter aktieägarnas omröstning på CBS och Viacom. CBS Television har länge styrts av den tidigare nämnda Leslie Moonves; den andra halvan av presidentskapet på Viacom, Tom Freston, styrde det helägda MTV.

Viacom äger också Country Music Television och The Nashville Network, två kabel-TV-kanaler, och är den största säljaren av utomhusreklam (vägskyltar etc.) i Förenta Staterna. Viacom publicerar litteratur genom Simon & Schuster, Scribner, The Free Press, Fireside, och Archway Paperbacks. Man distribuerar video genom sina mer än 8000 Blockbusterbutiker. Företaget är också inblandat i television över satellit, och äger såväl nöjesparker som datorspel.

Viacoms främsta väg till berömmelse är dock som världens största distributör av kabel-TV genom Showtime, MTV, Nickelodeon, Black Entertainment Television, och andra TV-kanaler. Sedan 1989 har MTV och Nickelodeon erövrat allt större delar av den unga publiken. MTV dominerar TV-marknaden hos tittare mellan 12 och 24 års ålder.

Sumner Redstone äger 76 procent av aktierna i Viacom. Han håller fram Jackass som en tonårsförebild, och genom MTV pumpar han ut rasblandade rock- och rapvideor till 342 miljoner hem i 140 länder, ett dominerande kulturellt inflytande på vita tonåringar runtom i världen. MTV producerar också rasblandarfilmer som Save the Last Dance.

Nickelodeon, med över 87 miljoner tittare, har den utan jämförelse största andelen av den 4-11-åriga TV-publiken i Amerika, samtidigt som man expanderar kraftigt över Europa. De flesta av TV-kanalens serier visar ännu inte den sorts öppna dekadens som är MTV:s kännemärke, men Redstone har gradvis format om det utbud som presenteras för hans barnpublik till samma gift som säljs av MTV. Nickelodeon fortsätter sin tolvåriga bana som den främsta TV-kanalen för barn och yngre tonåringar.

NBC Universal. En annan judisk mediamogul är Edgar Bronfman Jr. Han styrde spritjätten Seagram Company Ltd., fram till den nyligen slogs ihop med Vivendi. Hans far Edgar Bronfman Sr. är ordförande för World Jewish Congress.

Seagram ägde Universal Studios och köpte senare Interscope Records, den främsta säljaren av “gangsta rap,” från Warner. Universal och Interscope tillhör nu Vivendi Universal, som slogs ihop med NBC i maj 2004; tillsammans kallas de nu för NBC Universal.

Bronfman blev det största namnet i skivbranschen i maj 1998 när han också tog kontroll över PolyGram, den europeiska skivjätten, genom att betala 10,6 miljarder dollar till det holländska elektronikföretaget Philips.

I juni 2000 gav familjen Bronfman bort Seagram till Vivendi i utbyte mot aktier i Vivendi, och Edgar Jr. blev då Vivendis vice ordförande. Vivendi var ursprungligen ett franskt företag som leddes av fransmannen Jean-Marie Messier. En styrelsefalang ledd av Bronfman tvingade Messier att avgå i juli 2002.

Vivendi absorberade också den bisexuelle juden Barry Dillers USA Networks år 2002. (Diller äger InterActive Corporation, vilket äger Expedia, Ticketmaster, The Home Shopping Network, Lending Tree, Hotels.com, CitySearch, Evite, Match.com, och andra internetföretag.) Vivendi slog ihop USA Network, Universal Studios, Universal Television, och nöjesparker till Vivendi Universal Entertainment. (VUE)

Efter sammanslagningen av Vivendi och NBC använde Bronfman sin ansenliga personliga vinst till att ge sig på något eget, och köpte nyligen Warner Music från det judiskdominerade Time Warner. Den nuvarande ordföranden för NBC Universal är Bob Wright, en ickejude som ofta associeras med judiska intressen. Ron Meyer, en jude, är president och högste verkställande direktör för Universal Studios. Stacey Snider, också judisk, är ordförande för Universal Pictures. Presidenten för NBC Universal Television Group är Jeff Zucker, ännu en jude.

Med två av de fyra största mediakonglomeraten i judiska händer (Disney och Viacom), med judiska chefer för verksamheten i NBC Universal, och med judar som sitter på en stor andel av de verkställande posterna inom Time Warner, är det osannolikt att en sådan överväldigande grad av kontroll skulle ha kommit till utan en medveten, gemensam ansträngning från den judiska sidan.

Ytterligare mediaföretag: Rupert Murdochs News Corporation äger Fox Television Network, Fox News, FX Channel, 20th Century Fox Films, Fox 2000, och förlaget Harper Collins. News Corporation är den femte största mediajätten i landet, med intäkter på cirka 19,2 miljarder dollar år 2003. Det är det enda mediaföretag som kommer i närheten av de främsta fyra.

Fox News Channel har varit ett viktigt medel för att föra ut den judiska neokonservativa agenda som ligger bakom Irakkriget, och som hyllar såväl George W. Bush som den “nya konservatism” som omfattar aggressiv sionism och rasblandning.

Murdoch är nominellt en ickejude, men det föreligger osäkerhet angående hans härstamning, och han har ivrigt stöttat sionism och andra judiska frågor under hela sitt liv. (Historikern David Irving har publicerat information från en påstått högt uppsatt mediakälla som hävdar att Murdochs mor, Elisabeth Joy Greene, var en jude, men vi har inte lyckats bekräfta den uppgiften.) Murdochs närmaste man är Peter Chernin, president och högste verkställande chef - och en jude.

Under Chernin håller judar nyckelpositioner inom företaget: Gail Berman styr Fox Entertainment Group; Mitchell Stern styr satellit-TV-divisonen DirecTV; Jane Friedman är ordförande och VD för Harper Collins; och Thomas Rothman är ordförande för Fox Filmed Entertainment. News Corporation äger också New York Post och TV Guide, och båda publiceras under Chernins överinseende. Den främsta neokonservativa tidskriften, The Weekly Standard, publiceras också av News Corporation och redigeras av William Kristol, en ledande judisk talesman och “intellektuell.”

De flesta TV- och filmföretagen som inte ägs av de stora korporationerna kontrolleras även de av judar.

Spyglass är ett exempel: en “oberoende” filmproducent som har gjort filmer som Det sjätte sinnet, The Insider, och Shanghai Noon, kontrolleras av sina judiska grundare Gary Barber och Rober Birnbaum, som delar på ordförandeskapet. Jonathan Glickman tjänar som president för företaget och Paul Neinstein är exekutiv vicedirektör. Båda männen är judar. Spyglass producerar filmer uteslutande för DreamWorks SKG.

Det mest välkända av de mindre mediaföretagen, DreamWorks SKG, är helt och hållet en kosheraffär. DreamWorks grundades år 1994 under stor mediahype av musikmogulen David Geffen, före detta ordföranden för Disney Pictures Jeffrey Katzenberg, och filmdirektören Steven Spielberg, vilka alla tre är judar. Företaget producerar filmer, tecknade filmer, TV-program, och musik. Med tanke på det kapital och de kontakter som Geffen, Katzenberg och Spielberg har kan DreamWorks snart vara i samma liga som de fyra stora.

En framträdande studio, Columbia Pictures, ägs av den japanska multinationella jätten Sony. Icke desto mindre är studions ordförande judinnan Amy Pascal, och dess produktion reflekterar helt och fullt den judiska samhällsagendan. Sonys musikdivision slogs nyligen samman med den europeiska musikjätten BMG för att bli Sony BMG Music Entertainment, nu en av världens största musikdistributörer. Den styrs av VD:n Andrew Lack, tidigare ordförande och VD på NBC - en jude. Sonys allmänna aktivitet i USA sköts av en jude vid namn Howard Stringer, tidigare från CBS, som anställde Lack.

Det är välkänt att judar har kontrollerat det mesta av filmproduktionen och -distributionen sedan kort efter filmindustrins början under 1900-talets tidiga decennier. När Walt Disney dog 1966 föll den sista barriären mot total judisk dominans i Hollywood, och judar lyckades köpa upp det företag som Walt hade byggt. Ända sedan dess har allt gått deras väg inom filmindustrin.

Filmer som produceras av sju av de tidigare nämnda bolagen - Disney, Warner Brothers, Paramount (Viacom), Universal (NBC Universal), 20th Century Fox (News Corp.), DreamWorks, och Columbia (Sony) - stod för 94 procent av de totala biografintäkterna år 2003.

De tre stora inom TV-branschen brukade vara ABC, CBS och NBC. Med skapandet av mediaimperierna är de tre inte längre självständiga aktörer. När de var självständiga kontrollerades dock var och en av de tre av en jude sedan starten: ABC av Leonard Goldenson, NBC först av David Sarnoff och sedan av hans son Robert Sarnoff, och CBS först av William Paley och sedan av Laurence Tisch. Under flera decennier besattes dessa tre nätverk uppifrån och ned av judar, och den allmänna judiskheten inom televisionen förändrades inte när bolagen absorberades av andra judedominerade mediaföretag. Den judiska närvaron inom TV-nyheterna förblir särskilt stark.

NBC utgör ett gott exempel. Presidenten för NBC News är Neal Shapiro. Jeff Zucker är president för NBC Universal Television Group. Strax under Zucker finns hans nära vän Jonathan Wald, tidigare programproducent på NBC, numera seniorkonsult på CNBC. David M. Zaslav är president för NBC Cable (och även direktör för TiVo Inc., som gör digital-TV). Presidenten för MSNBC är Rick Kaplan. Alla dessa män är judar.

En liknande framträdande judiskhet finns inom nyhetsdivisionerna hos de andra TV-företagen. Sumner Redstone, Tom Freston, och Les Moonves kontrollerar Viacoms CBS. Moonves gav prov på sin makt år 2002 när han ersatte hela staben på den nya CBS Early Show. Han är också släkt med den sionistiska ledaren David Ben-Gurion, Israels första premiärminister. Al Ortiz (också en jude) är exekutiv chef och chef för särskilda nyheter på CBS News. Högste exekutive chefen Michael Bass och Victor Neufeld (tidigare producent hos ABC:s 20/20) producerar CBS Early Show; båda är judar.

På ABC är David Westin, som är en jude enligt Jeffrey Blankfort på Middle East Labor Bulletin, president för ABC News. Högste vice president för nyheter på ABC är Paul Slavin, också en jude. Bernard Gershon, en jude, är högste vice president och chef för ABC News Digital Media Group, och styr ABCNEWS.com, ABC News Productions, och ABC News Video Source.

Tryckta media

Förutom televisionen är dagstidningarna det mest inflytelserika mediumet i Amerika. Runt 58 miljoner av dem säljs (och får vi anta, läses) varje dag. Dessa miljoner delas upp på cirka 1456 olika publikationer. Man skulle kunna tro att blotta antalet olika tidningar runtom i Amerika skulle utgöra en säkerhetsspärr mot kontroll och vinkling av en liten minoritet. Tyvärr är så inte fallet. Det finns mindre självständighet, mindre konkurrens, och mycket mindre representation av majoritetens intressen än vad en snabb observation skulle kunna ge för handen.

År 1945 hade fyra av fem amerikanska tidningar oberoende ägare eller publicerades lokalt av folk med nära band till sina samhällen. De dagarna är förbi sedan länge. De flesta av de självständiga tidningarna köptes upp eller drevs ut ur branschen innan mitten av 70-talet. Idag ägs de flesta “lokala” tidningarna av ett relativt litet antal stora företag, vilka kontrolleras av chefer som bor och arbetar hundratals eller tusentals kilometer bort. Idag har mindre än tjugo procent av landets 1456 tidningar oberoende ägare; resten tillhör de stora tidningskonglomeraten. Endast 103 av det totala antalet har utgåvor på mer än 100 000. Endast en handfull är stora nog att anställa egna journalister utanför sina lokala samhällen; resten måste förlita sig på dessa få när det gäller nationella och internationella nyheter.

Associated Press (AP), som säljer nyheter till tidningar, kontrolleras för närvarande av den judiske vice presidenten och redaktören Michael Silverman, som dirigerar den dagliga nyhetsrapporteringen och ser över redaktionens avdelningar. Silverman har styrt AP:s nationella nyheter som biträdande redaktör sedan 1989. Judinnan Ann Levin är AP:s nationella nyhetsredaktör. Silverman och Levin lyder under Jonathan Wolman, också en jude, som befordrades till vice president för AP i november 2002.

Endast två procent av USA:s städer har mer än en dagstidning, och konkurrensen är huvudsakligen skenbar även mellan dem, som då morgontidningar och kvällstidningar har samma ägare eller samarbetar.

Mycket av konkurrensen har försvunnit genom den judiska familjen Newhouses företag Advance Publications och dess monopoltaktik. Advance Publications köper en av två konkurrerande tidningar, och startar sedan ett annonskrig genom att skära ned annonskostnaderna, vilket driver båda tidningarna till ruinens brant. Advance Publications går sedan in och köper den konkurrerande tidningen. Ofta fortsätter man med båda tidningarna: en som morgontidning och den andra som kvällstidning. Till slut läggs dock en av tidningarna ned - och bröderna Newhouse står då med den enda dagstidningen i staden. Ett exempel är när bröderna Newhouse år 2001 lade ned Syracuse Herald-Journal och gav sin andra tidning i Syracuse, the Post-Journal, en monopolställning.

Newhouses mediaimperium ger oss ett exempel på mer än bristen av verklig konkurrens bland USA:s dagstidningar; det illustrerar också den omätliga judiska aptiten för alla former av mediakontroll man kan få grepp om. Newhouse äger 31 dagstidningar, däribland ett flertal stora och viktiga tidningar, såsom the Cleveland Plain Dealer, the Newark Star-Ledger, och the New Orleans Times-Picayune; Newhouse Broadcasting, som består av TV-stationer och kabel-TV-operationer; Sunday Supplement Parade, med en cirkulation av mer än 35 miljoner kopior i veckan; cirka två dussin stora tidskrifter, däribland The New Yorker, Vogue, Wired, Glamour, Vanity Fair, Bride’s, Gentlemen’s Quarterly, Self, House & Garden, och alla de övriga tidskrifterna i den helägda Conde Nast-gruppen. Redaktionerna på tidningarna är, som man kan förvänta sig, rätt så kosher. Parade kan tjäna som exempel: dess utgivare är Randy Siegel, dess redaktör och högste vice president är Lee Kravitz, dess kreative redaktör är Ira Yoffe, dess vetenskapsredaktör är David H. Levy, och dess hälsoredaktör är Dr. Isadore Rosenfeld.

Det här judiska mediaimperiumet grundades av den numera avlidne Samuel Newhouse, en invandrare från Ryssland. När han dog år 1979 vid 84 års ålder lämnade han mediatillgångar värda uppskattningsvis 1,3 miljarder dollar till sina två söner, Samuel och Donald. Med ett antal andra uppköp har nettovärdet av Advance Publications växt till mer än 9 miljarder dollar idag. Att sluka så många tidningar underlättades av tidningsvärldens intäktsvillkor. Tidningar vilar inte främst på sina prenumerationer utan på sina annonsörer. Det är annonsintäkter - inte växelpengarna som samlas in från tidningarnas läsare - som huvudsakligen betalar redaktörens lön och ger ägaren hans vinst. När stora annonsörer i en stad väljer att gynna en tidning framför en annan med sina pengar, kommer den gynnade tidningen att blomstra medan dess konkurrent dör. Sedan början av 1900-talet, när den judiska handelsmakten i USA blev en dominerande ekonomisk kraft, har antalet amerikanska tidningar i judiska händer stadigt ökat, följt av en stadig nedgång i antalet konkurrerande ickejudiska tidningar - till en del resultatet av selektiva annonsstrategier hos judiska affärsmän.

Vidare är även de tidningar som fortfarande ägs och styrs av ickejudar så pass beroende av judiska annonsörer att policyn för deras redaktioner och nyhetsrapportering i huvudsak begränsas av judiskt gillande och ogillande. I tidningsvärlden liksom överallt annars stämmer det att den som betalar bestämmer.

Tre judiska dagstidningar

Den ökande judiska kontrollen av amerikanska tidningar har karaktäriserats av undanröjandet av konkurrens, och etableringen av lokala nyhets- och åsiktsmonopol. Judarnas möjlighet att därmed använda pressen som ett oemotsagt instrument för judisk policy kan knappast illustreras bättre än genom nationens tre mest ansedda och inflytelserika dagstidningar: New York Times, Wall Street Journal, och Washington Post. De tre dominerar USA:s finansiella och politiska huvudstäder, och sätter trender och riktlinjer för nästan alla andra. De avgör vad som är nyheter och vad som inte är det på nationell och internationell nivå. De skapar nyheterna; de övriga kopierar dem bara. Och alla tre tidningarna är i judiska händer.

New York Times, med en cirkulation år 2003 på 1 119 000 exemplar, är nationens inofficiella guide i samhälle, mode, underhållning, politik och kultur. Den talar om för USA:s “innefolk” vilka böcker de ska köpa och vilka filmer de ska se; vilka åsikter som är moderna för ögonblicket; vilka politiker, professorer, andliga ledare, artister, och affärsmän som är de riktiga utmanarna. Och under några årtionden på 1800-talet var det en genuint amerikansk tidning.

New York Times grundades 1851 av två vita män, Henry J. Raymond och George Jones. Efter deras död köptes tidningen upp 1896 av en förmögen judisk mediaman, Adolph Ochs. Hans sonsons sonson, Arthur Sulzberger Jr., är tidningens nuvarande utgivare och ordförande för New York Times Company. Russell T. Lewis, också en jude, är president och högste verkställande chef på New York Times Co. Michael Golden, ytterligare en jude, är vice ordförande. Martin Nizenholtz, en jude, sköter bolagets massiva internetoperationer.

Sulzbergerfamiljen äger också, genom New York Times Co., 33 ytterligare tidningar, däribland Boston Globe, köpt i juni 1994 för 1,1 miljarder dollar; åtta TV- och två radiostationer; och mer än 40 nyhetsorienterade internetoperationer. De publicerar också International Herald Tribune, den mest spridda engelsktalande dagstidningen i världen. New York Times News Service för ut nyheter, evenemang, och fotografier från New York Times till 506 andra tidningar, nyhetsagenturer, och tidskrifter.

Washington Post är av lika stor betydelse; med sina många “läckor” inom Washingtons myndigheter har man ett insidespår för nyheter om vad som pågår i den federala regeringen.

Precis som New York Times har Washington Post ett ickejudiskt ursprung. Den etablerades 1877 av Stilson Hutchins, köptes av honom 1905 av John R. McLean, och ärvdes senare av Edward B. McLean. I juni 1933, i mitten av den stora Depressionen, tvingades dock tidningen i konkurs. Den köptes upp från konkursaktionen av Eugene Meyer, en judisk finansiär och tidigare partner till den ökände Bernard Baruch, en judisk industripamp i USA under första världskriget. Washington Post sköttes av Katherine Meyer Graham, Eugene Meyers dotter, fram till hennes död 2001. Hon var den främsta aktieägaren och styrelseordförande i Washington Post Company; och hon utsåg sin son, Donald Graham, till ansvarig utgivare av tidningen år 1979. Donald blev VD för Washington Post Company år 1991 och styrelseordförande 1993, och kedjan av judisk kontroll på Washington Post förblir obruten. Tidningen har en daglig cirkulation på 732 000, och söndagsupplagan säljer i mer än en miljon exemplar.

Washington Post Company har ett antal ytterligare ägandeposter inom tidningsvärlden (Gazette Newspapers, inklusive 11 militära publikationer); inom televisionen (WDIV i Detroit, KPRC i Houston, WPLG i Miami, WKMG i Orlando, KSAT i San Antonio, WJXT i Jacksonville); och i tidskrifter, däribland landets näst största veckotidskrift, Newsweek.

Washington Post Companys diverse TV-projekt når totalt 12 miljoner hem, och dess kabel-TV-nät, Cable One, har 750 000 anslutna tittare.

Wall Street Journal säljer 1 820 000 exemplar varje veckodag och ägs av Dow Jones & Company Inc., ett New York-baserat företag som också publicerar 33 ytterligare tidningar och den finansiella veckotabloiden Barron’s. Ordförande och VD för Dow Jones är Peter R. Kann, som är en jude. Kann håller också posterna som ordförande och ansvarig utgivare för Wall Street Journal.

De flesta av New Yorks andra tidningar har inte rönt bättre öden än New York Times och Wall Street Journal. I januari 1993 köptes New York Daily News (utgåva 729 000) från den avlidne judiske mediamogulen Robert Maxwells (född Ludvik Hoch) dödsbo av en judisk fastighetsmagnat, Mortimer B. Zuckerman. En annan jude, Les Goodstein, är president och högste chef för den dagliga verksamheten på New York Daily News. Och, som nämnts ovan, ägs den neokonservativa New York Post (utgåva 652 000) av News Corporation under överinseende av juden Peter Chernin.

Tidskrifter

Bilden är i stort sett densamma för andra media som den är för televisionen, radio, filmer, musik och dagstidningar. Ett exempel är vecko- och månatliga tidskrifter. Det finns endast tre av någon betydelse i USA: Time, Newsweek, och U.S. News & World Report.

Time, med en veckoutgåva på 4,1 miljoner, publiceras av ett dotterbolag till Time Warner Communications, det mediakonglomerat som grundades 1989 genom sammanslagningen av Time Inc. och Warner Communications. Chefredaktören på Time Warner Communications är Norman Pearlstine, en jude.

Newsweek, som nämnts ovan, publiceras av Washington Post Company, under juden Donald Graham. Dess veckoutgåva är 3,2 miljoner. U.S. News & World Report, med en veckoutgåva på 2 miljoner, ägs och ges ut av den tidigare nämnde Mortimer B. Zuckerman, som också själv har tagit sig rollen som chefredaktör. Zuckerman äger också New Yorks nyhetstabloid, The Daily News, den sjätte största tidningen i landet.

Vårt ansvar

Sådana är fakta om mediakontrollen i Amerika. Vem som helst som är beredd att spendera några timmar i ett större bibliotek för att studera de senaste exemplaren av årsböckerna för radio och television och redaktionerna för tidningar och tidskrifter; registren för bolag och deras chefer, som de som publiceras av Standard and Poors och av Dun and Bradstreet; och enkla biografiska referensverk, kan bekräfta deras riktighet. De går inte att förneka.

När de konfronteras med dessa fakta, brukar judiska talesmän traditionsenligt blanda bort korten. “Ted Turner är inte en jude!” utropar de i triumf, som om det skulle avgöra frågan. Om de pressas ytterligare anklagar de den undrande för “antisemitism” för att han ens vågat ta upp ämnet. Det är rädslan för den anklagelsen som tystar många personer som känner till fakta om mediaägandet.

Men vi får inte förbli tysta om denna ytterst viktiga fråga. Den judiska kontrollen av amerikanska massmedia är den enskilt viktigaste samhällsfrågan inte bara i Amerika, utan i hela världen idag. Det finns ingenting - pest, svält, ekonomisk kollaps, inte ens kärnvapenkrig - som utgör en större fara för vårt folks framtid.

Judisk mediakontroll avgör Förenta Staternas utrikespolitik och tillåter judiska intressen, snarare än amerikanska intressen, att avgöra frågor om krig och fred. Utan judisk mediakontroll skulle det inte ha blivit något krig i Persiska Gulfen, till exempel. Det skulle inte ha skett någon NATO-massaker av serbiska civila. Det skulle inte ha blivit något Irakkrig, och tusentals liv skulle ha sparats. Det amerikanska stödet för den sionistiska staten Israel skulle ha varit litet, om det funnits alls, och hatet, konflikterna och terrorn i Mellanöstern skulle aldrig ha förts till våra kuster.

Genom att tillåta judarna att ta kontroll över våra nöjes- och nyhetsmedia har vi gjort mer än att endast ge dem ett avgörande inflytande över vårt politiska system och kontrollen över vår regering; vi har också givit dem kontroll över våra barns sinnen och själar, vars attityder formas mer av judisk television och judiska filmer än av föräldrar, skolor, eller något annat inflytande.

Den judiskkontrollerade nöjesindustrin har gått i bräschen för att övertyga en hel generation att homosexualitet är en normal och acceptabel livvstil; att det inte alls är något fel med att vita kvinnor umgås med och gifter sig med svarta män, eller att vita män gifter sig med asiatiska kvinnor; att alla raser är i grunden lika i förmåga och karaktär - förutom att den vita rasens karaktär är misstänkt på grund av en historia av att ha förtryckt andra raser, och att varje vitt försök att bevara sitt eget folk är avskyvärt.

Vi måste bekämpa den fortsatta spridningen av giftet bland vårt folk, och vi måste bryta den makt som sprider det. Det faktum att så många vita amerikaner idag är så fyllda av raslig skuld och självhat att de aktivt söker döda sin egen ras är ett direkt resultat av judisk mediakontroll.

När vi väl har absorberat och förstått sanningen om judisk mediakontroll är det vår ofrånkomliga plikt att göra vad som än är nödvändigt för att bryta den kontrollen. Vi får inte dra oss för något när det gäller att bekämpa den makt som har tagit ett dödligt grepp om vårt folk och injicerar sitt gift i folkets sinnen och själar. Om vår ras misslyckas med att förstöra den, kommer den säkerligen att förstöra vår ras.

De som tror att Bushregeringen inte berättar hela sanningen om 11 september utgör nu mer än 50 procent av det amerikanska folket. De avfärdas vanligen som “galningar” och “konspirationsteoretiker” av de statstrogna. Det kan därför vara värt att känna till vilka som ingår i listan över “galningar.”

Bland kritikerna av den officiella versionen finns senatorer, guvernörer, borgmästare, generaler, tidigare högt uppsatta tjänstemän inom CIA och andra underrättelsetjänster, terroristanalytiker, och utländska ministrar och presidenter. Dessa ifrågasätter 9/11-kommissionens rapport från juli 2004, och hävdar att mycket har sopats under mattan. Många tror bland annat att man kände till attackerna i förväg. En av kritikerna satt själv med i kommissionen innan han avgick i protest mot vad han menar är en mörkläggning. Ytterligare andra kommissionärer vittnar om att politiker och tjänstemän inom säkerhetstjänsterna och Pentagon ljög för dem.

Över åren har tvivlet växt hos den amerikanska befolkningen, allteftersom frågeställningarna blir mer kända. En undersökning genomförd av New York Times och CBS News i oktober 2006 visar att 53 procent av amerikanerna tror att regeringen döljer information om 11 september, och 28 procent svarade rent ut att de tror att regeringen ljuger.

Det står utan tvivel klart att 11 september var en oerhört användbar dag för de neokonservativa, den grupp i Vita Huset bestående huvudsakligen av judar kopplade till Israellobbyn, som i många år ville hitta en anledning att invadera Israels fiender i Mellanöstern. I tal och artiklar kopplade man 11 september till Irak - majoriteten av de amerikaner som sedan stödde Irakinvasionen trodde felaktigt att flygplanskaparna var irakier. Så stark hade hetsen varit. Israel och dess lobby har också hela tiden försökt använda 11 september till stöd för sin egen politik - så sent som 24 maj 2006 åkallade Israels premiärminister Ehud Olmert 11 september i ett tal till USA:s kongress, för att få stöd för sin politik att krossa palestiniernas “antisemitiska” regering.

Utan att gå in på detaljerna om frågetecknen presenterar jag här en lista över några av de högt uppsatta kritikerna. Många fler kritiker av vikt kan hittas på websidan Patriots Question 9/11, tillsammans med källhänvisningar för citaten här nedan.

TJÄNSTEMÄN OCH FÖRTROENDEVALDA

Senator Max Cleland – Tidigare medlem av 9/11-kommissionen, som avgick i december 2003 i protest. Han tjänstgör i styrelsen för Export-Import Bank of the United States.

“Alltmedan dagarna går, lär vi oss att den här regeringen kände till betydligt mer om de här terroristerna innan 11 september än vad som någonsin har erkänts.”

Senator Bob Graham – Tidigare senator från Florida. Tidigare ordförande för senatens underrättelsekommitté. En av ordföranden för Joint House-Senate Select Committee on Intelligence (JICI) som utredde 9/11 för kongressens och senatens räkning.

Senator Mark Dayton – Tidigare senator från Minnesota. Medlem av Senate Committee on Armed Services, och Senate Committee on Homeland Security and Governmental Services.

“De [NORAD, flygförsvaret] ljög för det amerikanska folket, de ljög för kongressen och de ljög för 9/11-kommissionen.”

Guvernör Jesse Ventura – Tidigare guvernör i Minnesota.

Kongressman Ron Paul, med.dr. – Kongressman från Texas, nu på sin nionde mandatperiod. Medlem av House Financial Services Committee, International Relations Committee, och Joint Economic Committee.

“Och liksom ni och andra, ser vi den utredning som har gjorts hittills som mer eller mindre en mörkläggning och inte en verklig förklaring av vad som pågick.”

Kongressman Dennis Kucinich – Kongressman från Ohio i sex mandatperioder. Tidigare borgmästare av Cleveland. Ordförande för Domestic Policy Subcommittee of the Committee on Oversight and Government Reform.

Kongressman Curt Weldon – Kongressman från Pennsylvania i tio mandatperioder. Före detta vice ordförande för House Homeland Security Committee. (Kongressens kommitté för nationell säkerhet.) Tidigare vice ordförande för House Armed Services Committee.

“Jag är inte en konspirationsteoretiker, men det är något akut fel, herr talman. Det är något oerhört på gång här.”

Kongresskvinnan Cynthia McKinney – Tidigare kongresskvinna från Georgia i sex mandatperioder. Medlem av House Armed Services Committee och medlem av International Relations Committee. Har tidigare suttit i Georgias lagstiftande församling.

“Vad hände med de rapporter som dök upp månaderna efter 11 september som sade att sju eller fler av de påstådda kaparna hade trätt fram och hävdat att de var offer för identitetsstöld…? Varför valde kommissionen att inte ens nämna det här?”

Doktor Paul Craig Roberts – Vice finansminister under Ronald Reagan, “Fader till Reaganomics (Reagans ekonomiska reformer)”, tidigare biträdande redaktör för Wall Street Journal.

“Vi vet att det är helt omöjligt för någon byggnad, än mindre byggnader med stålkolumner, att ‘pannkaksfalla’ i fritt fall. Därför är det inte ett kontroversiellt faktum att den officiella förklaringen till kollapsen av World Trade Center-byggnaderna är falsk.”

Edward L. Peck – Vicedirektör för Vita Husets Task Force on Terrorism under Ronald Reagan.

Morton Goulder – Biträdande vice försvarsminister för Intelligence and Warning under presidenterna Richard Nixon, Henry Ford, och Jimmy Carter.

OFFICERARE INOM VAPENGRENARNA

General Wesley Clark – Tidigare befälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa, vilket inkluderade de amerikanska styrkorna i 89 länder och territorier i Europa, Afrika, och Mellanöstern. Tidigare befälhavare för alla Natostyrkor i Europa. Etta i sin årgång på militärakademin West Point.

“Vi har aldrig avslutat utredningen om 11 september och huruvida regeringen faktiskt missbrukade den underrättelseinformation man hade. Bevisen är rätt så tydliga för mig. Jag har sett det länge.”

Generalmajor Albert Stubblebine – Tidigare befälhavare för arméns underrättelsetjänst och säkerhetstjänst.

“En av mina uppgifter i armén var som chef för arméns Imagery Interpretation for Scientific and Technical Intelligence under kalla kriget. Jag bedömde delar av sovjetisk utrustning från fotografier. Det var mitt jobb. Jag tittar på hålet i Pentagon och jag tittar på storleken på det flygplan som påstås ha träffat Pentagon. Och jag säger, ‘Flygplanet går inte in i det där hålet.’ Så vad var det som egentligen träffade Pentagon? Vad träffade det? Var är det? Vad är det som pågår?”

Överste Ronald D. Ray, marinkåren – Biträdande vice försvarsminister under president Ronald Reagan.

Överste Robert Bowman, fil.dr., flygvapnet – Direktör för Advanced Space Programs Development under presidenterna Henry Ford och Jimmy Carter.

“Många av de här bitarna av information, när man lägger ihop dem, visar att den officiella berättelsen, den officiella konspirationsteorin om 11 september är en hög struntprat. Det är omöjligt… Det finns en ytterligare grupp fakta som har att göra med mörkläggningen… Sammanlagt bevisar det här att höga poster i vår regering inte ville att vi skulle veta vad som hände och vilka som låg bakom det…”

Överste George Nelson, flygvapnet – Före detta utredare av flygolyckor inom flygvapnet, och expert på flygplansdelar.

“Med alla de bevis som finns lätt tillgängliga vid kraschområdet vid Pentagon, skulle varje opartisk, rationell utredare bara kunna konstatera att en Boeing 757 inte flög in i Pentagon som det påstods.”

Överstelöjtnant Karen U. Kwiatkowski, fil.dr., flygvapnet – Tidigare medlem av försvarsministerns stab, och tidigare medlem av staben hos direktören för National Security Agency.

“Det fanns en brist på synliga spillror på den relativt oskadade gräsmattan [utanför Pentagon], där jag stod bara några minuter efter träffen. Förutom den här underliga frånvaron av flygplansdelar, fanns det inget tecken på den sorts skada på Pentagons struktur som man skulle vänta sig av träffen av ett passagerarflygplan. De synliga bevisen eller bristen på sådana måste också ha varit uppenbar för försvarsministern [Donald Rumsfeld], som med en olycklig försägelse hänvisade till planet som träffade Pentagon som en ‘missil.’

“…Jag såg ingenting av betydelse vid träffområdet - ingen flygplansmetall eller spillror av flygplanslast fanns på gräsmattan framför den skadade byggnaden när rök steg från Pentagon… alla vi som stirrade på Pentagon den morgonen letade verkligen efter sådana spillror, men det vi väntade oss att se fanns inte där.

“Detsamma gäller för den sorts skada som vi hade väntat oss… Men jag såg inte den sortens skada. Istället hade fasaden ett rätt litet hål, inte större än tjugo fot i diameter. Fastän fasaden senare rasade samman, förblev den stående i 30 till 40 minuter, och taklinjen förblev relativt rak.

“Scenen var, kort sagt, inte vad jag hade väntat mig av kraschen från ett stort jetplan. Det var, dock, precis vad man skulle ha väntat sig om en missil hade träffat Pentagon.”

(Överstelöjtnant Kwiatkowskis observationer ger tyngd till frågorna på den berömda websidan Hunt the Boeing, med bilder av olycksplatsen.)

AMERIKANSKA UNDERRÄTTELSETJÄNSTER OCH SÄKERHETSTJÄNSTER

Raymond L. McGovern – Tidigare ordförande för National Intelligence Estimates hos CIA, där han var ansvarig för att förbereda den dagliga genomgången med president Ronald Reagan och senare president George H.W. Bush. Veteran med 27 år inom CIA bakom sig. Tidigare officer i arméns underrättelsetjänst.

“Jag tror att kort sagt, är det en mörkläggning. 9/11-rapporten är ett skämt.”

William Christison – Tidigare officer inom National Intelligence och direktör för CIA:s Office of Regional and Political Analysis. Veteran med 29 år inom CIA bakom sig.

“David Griffin tror att det här var ett insiderjobb - jag måste säga att jag också tror det. …Jag tror att du nästan måste se på 9/11-kommissionens rapport som ett skämt och inte en seriös analys alls.”

Robert David Steele (Vivas) – officer inom marinkårens infanteri, och underrättelseofficer i tjugo års tid. Näst högste civilist (GS-14) inom marinkårens underrättelsetjänst 1988-1992, och medlem av fakulteten på Marine Corps University.

“Regeringen undersökte inte det här tillräckligt och det finns fler stenar att vända på. Jag är helt säker på att WTC 7 raserades av en kontrollerad explosion och vad mig beträffar visar det att det här fallet inte har undersökts ordentligt.”

(WTC 7 var en byggnad långt ifrån de två torn som träffades av flygplan, WTC 1 och WTC 2. Utan att ha träffats av varken flygplan eller delar av tornen, föll också WTC 7 ihop. 9/11-kommissionen gav ingen förklaring till den händelsen.)

Robert Baer – Tidigare CIA-officer i 21 år, specialist på Mellanöstern i Directorate of Operations. Har skrivit böcker och filmmanus.

“Handlade bin Ladin ensam, genom sitt eget al-Qaidanätverk, med att iscensätta de här attackerna? Om det är jag mycket mer säker och bestämd: nej.”

Melvin A. Goodman, fil.dr – Tidigare divisionschef och chefsanalytiker inom Office of Soviet Affairs, CIA. Tidigare chefsanalytiker inom utrikesdepartementets Bureau of Intelligence and Research. Professor i internationell säkerhet på National War College 1986-2004. Numera Senior Fellow på Center for International Policy, och föreläsare i diplomati på John Hopkins University.

Sibel D. Edmonds – expertvittne hos 9/11-kommissionen. Tidigare översättningsexpert hos FBI, där hon jobbade som översättare av viktigt spionmaterial inom terroristbekämpningen och kontraunderrättelsetjänsten.

“Mina översättningar av avlyssnade 9/11-samtal inkluderade penningtvätt, detaljerad information med specifika datum … om de skulle göra riktiga utredningar, skulle vi se flera åtal mot högt uppsatta personer i det här landet … och tro mig, de kommer att göra allt för att mörklägga det här.”

Bogdan Dzakovic – expertvittne hos 9/11-kommissionen. I 14 år expert inom terroristbekämpningen hos Security Division of the Federal Aviation Administration. Teamledare för FAA:s Red Team, vilket under täckmantel prövade säkerheten på flygplatser genom simulerade terroristattacker.

“Det bästa jag kan säga är att de verkligen sumpade jobbet genom att inte gå in på de verkliga misslyckandena … som värst, tror jag att 9/11-kommissionen begick förräderi.”

INTERNATIONELL MILITÄR, UNDERRÄTTELSETJÄNSTER OCH POLITIKER

Francesco Cossiga – Tidigare president av Italien 1985-1992 och tidigare premiärminister.

“Jag lägger till en sak: den [operationen] kunde inte ha utförts utan att man infiltrerat radar- och säkerhetspersonalen.”

General Leonid Ivashov – Stabschef för den ryska militären vid tiden för 11 september, och tidigare chef för den allmänna verksamheten inom det sovjetiska försvarsdepartementet.

“Endast säkerhetstjänster och deras nuvarande chefer - eller de som har gått i pension men fortfarande har inflytande inom den statliga organisationen - har möjlighet att planera, organisera och genomföra en operation av sådan omfattning…

“Usama bin Ladin och ‘al-Qaida’ kan inte ha organiserat eller genomfört 11-septemberattackerna. De har inte den nödvändiga organisationen, resurserna eller ledarna.”

Paul Hellyer – Tidigare nationell försvarsminister i Kanada. Tidigare vice försvarsminister. Före detta medlem av parlamentet.

“Varför satt presidenten bara där i klassrummet när han hörde nyheten? Varför erkände han inte att han redan visste vad som pågick? Som tidigare nationell försvarsminister, måste jag undra, när nyheten kom ut. Varför flög plan omkring i en och en halv timme utan att försvarsflyg skickades ut från [flygbasen] Andrews?”

Peter Dale Scott, fil.dr – Tidigare kanadensisk diplomat som tjänstgjorde i Förenta Nationerna och på den kanadensiska ambassaden i Warzawa, Polen. Professor Emeritus i engelska vid University of California, Berkeley.

“Det amerikanska folket har blivit allvarligt förledda vad gäller ursprunget för al-Qaidarörelsen som har givits skulden för 11-septemberattackerna, precis som de har blivit allvarligt förledda gällande skälen till USA:s invasion av Irak.”

Michael Meacher – Tidigare vice industriminister, vice hälsominister och sjukvårdsminister, miljöminister, och medlem av parlamentet i Storbritannien.

Angående 9/11-kommissionens rapport: “Det var 580 sidor av undvikande av någon seriös förklaring.”

Tony Benn – Tidigare medlem av det brittiska parlamentet. Den längst tjänstgörande parlamentsledamoten i Labours historia. Tidigare teknologiminister, energiminister och direktör för postverket.

“Bushregeringen har aldrig erbjudit en detaljerad och underbyggd redogörelse för sina påståenden om de händelser den 11 september som påstås ha förändrat hela världen. Inte heller har den förklarat uppenbara och allvarliga motsägelser i sina egna uttalanden och handlingar.”

Andreas von Buelow, fil.dr. – Tidigare försvarsminister och teknologiminister i Tyskland, samt medlem av Bundestag.

“Den officiella berättelsen är så otillräcklig och långsökt att det måste finnas en annan.”

Horst Ehmke, fil.dr. – Tidigare justitieminister och teknologiminister i Västtyskland. Medlem av kansler Kurt Kiesingers och Willy Brandts regeringar. Föreläsare i juridik på universitetet i Freiburg.

“Terrorister kunde inte ha utfört en sådan operation med fyra kapade plan utan stöd från en underrättelsetjänst.”

Ernst Welteke – Tidigare ordförande för Deutsche Bundesbank. Tysk politiker och nationalekonom. Tidigare medlem av det hessiska delstatsparlamentet.

President Hosni Mubarak – President i Egypten. Tidigare vicepresident. Före detta vice försvarsminister, och befälhavare för det egyptiska flygvapnet.

“Jag finner det svårt att tro att folk som lärde sig flyga i Florida kunde, efter ett och ett halvt år, flyga stora kommersiella flygplan och noggrant träffa tornen i World Trade Center, som skulle se ut att ha en pennas storlek för en pilot i luften. Endast en professionell pilot kunde utföra ett sådant uppdrag, inte någon som lärde sig att flyga under 18 månader i Florida.”

Mohamed Hassanein Heikal – Tidigare egyptisk utrikesminister.

“bin Ladin har inte kapacitet för en operation av den här storleken. När jag hör Bush tala om al-Qaida som om det var Nazisttyskland eller kommunistpartiet i Sovjetunionen, skrattar jag eftersom jag vet vad som finns där. bin Ladin har varit bevakad i åratal: varje telefonsamtal övervakades och al-Qaida har infiltrerats av amerikansk, pakistansk, saudisk och egyptisk underrättelsetjänst. De kunde inte ha hållit en operation hemlig som krävde en sådan grad av organisation och skicklighet.”

General Pervez Musharraf – President i Pakistan och befälhavare i den pakistanska armén. Tog makten i en kupp i oktober 1999 och antog presidentposten den 29 juni 2001. (En amerikansk allierad.)

“Jag tror inte att det är möjligt att Usama där han satt uppe i bergen kunde göra det.”

General Mirza Aslam Beg – Tidigare stabschef för den pakistanska armén.

Giulietto Chiesa – Italiensk medlem av Europaparlamentet från 2004 och framåt. Vice ordförande i kommittén för internationell handel. Medlem av säkerhets- och försvarskommittén. Journalist åren 1980-2004.

“För fyra år sedan ändrade en enorm mediahändelse världens gång. För den gavs miljarder människor endast en förklaring, vilken är fullständigt falsk.”

Paul Lannoye – Belgisk medlem av Europaparlamentet 1989-2004. Tidigare vice ordförande för kommittén för energi, forskning och teknologi. Tidigare vice ordförande för kommittén för miljö, hälsa och konsumentskydd.

Överste Pierre-Henri Bunel – Tidigare medlem av franska arméns underrättelsetjänst, och artilleriofficer. Expert på effekterna av artillerivapen och sprängmedel. Deltog i Gulfkriget som bedömare av skador på slagfältet och aide-de-camp för den franske generalen Michel Roquejoffre. Överste Bunel var en av fyra franska officerare som mottog medaljer av general Norman Schwarzkopf för sina insatser i Gulfkriget.

“Det här fotografiet, och effekterna som beskrivs i den officiella versionen, får mig därför att tänka att explosionen som drabbade byggnaden [Pentagon] var en tung sprängladdning som används för att förstöra härdade byggnader och som bars genom luften av en missil.”

Professor Heikki Kurttila - Professor i teknologi. Säkerhetsingenjör och olycksanalytiker på Nationella myndigheten för teknologi och säkerhet (TUKES) i Finland. Expert på utredningar av olyckor involverande exploderande rörliga föremål, och på effekterna av de tryckvågor de orsakar.

“Slutsats: den observerade kollapsen av WTC 7 [Den tredje byggnaden som föll, som inte träffades av något flygplan] var 6,5 sekunder. Det är endast en halv sekund längre än det skulle ha tagit för toppen av byggnaden att falla till marken i ett vakuum, och en halv sekund snabbare än fallhastigheten för ett äpple när luftmotståndet tas med i beräkningen… Den höga hastigheten vid kollapsen och det svaga motståndet tyder starkt på en kontrollerad sprängning.”

David Shayler – Tidigare officer inom terroristbekämpningen i MI5, den brittiska säkerhetstjänsten.

“De tillgängliga bevisen indikerar att personer på nyckelpositioner inom FBI, utrikesdepartementet, CIA och så vidare inte var lojala mot grundlagen; att de såg ett tillfälle i planer som lades fram av genuina islamiska terrorister att utföra en operation som skulle chocka världen och därför rättfärdiga amerikansk äventyrlighet i Mellanöstern, särskilt i Afghanistan och Irak”

KOMMISSIONÄRER OCH STABSMEDLEMMAR I 9/11-KOMMISSIONEN SOM STÖDER RAPPORTEN

Thomas H. Kean, ordförande för 9/11-kommissionen – Tidigare guvernör i New Jersey. Satt i New Jerseys lagstiftande församling i tio år. Numera ordförande för Drew University.

“Stundens oklarhet skulle kunna förklara varför en del var förvirrade den 11 september, men det kan inte förklara alla de rapporter efter händelsen, olycksutredningar och offentliga uttalanden från FAA- och NORAD-chefer som framförde en redogörelse för 11 september som var osann.”

Lee Hamilton, vice ordförande i 9/11-kommissionen – Tidigare kongressman från Indiana under 17 mandatperioder. Tidigare ordförande för House Committee on Foreign Affairs och Permanent Select Committee on Intelligence.

“Jag tror inte för ett ögonblick att vi fick allt rätt… vi började sent; vi hade mycket kort tid på oss - vi var tvungna att få den förlängd; vi hade inte nog med pengar - tre miljoner dollar för att genomföra en omfattande utredning… Det var många som var emot det vi gjorde. Vi hade stora problem med att få tillgång till dokument och personer… Så det fanns många olika skäl till att vi ansåg att man såg till att vi skulle misslyckas.”

(Kommissionens budget utökades sedan till tolv miljoner dollar, mindre än de tjugo miljoner som spenderades på utredningen av den kraschade rymdskytteln 2003. Det inkluderar inte de 300 miljoner dollar som lades ned på att samla spillror från skyttelkraschen, eller de tiotals miljoner som NASA själv lade till den utredningen.)

Jamie S. Gorelick, 9/11-kommissionär – Tidigare biträdande justitieminister. Tidigare chefsrådgivare i försvarsdepartementet. En av två ordföranden för den rådgivande kommittén för presidentens kommission om skydd av kritisk infrastruktur.

Angående avslöjandet 2006 om ett möte den 10 juli 2001 mellan Condoleezza Rice, biträdande direktören för Central Intelligence (med stort fokus på terroristbekämpning) George Tenet, och chefen för centrum för terroristbekämpning Cofer Black: “Vi kände inte till själva mötet. Jag kan försäkra dig om att det skulle ha kommit med i vår rapport om vi hade känt till att fråga om det.”

Timothy J. Roemer, fil.dr., 9/11-kommissionär – tidigare kongressman från Indiana i sex mandatperioder. Tidigare medlem av Permanent Select Committee on Intelligence.

“Vi var extremt frustrerade av alla de falska uttalanden vi fick [från Pentagon].”

Angående det hemliga mötet mellan Rice, Tenet och Black 2001: “Inget av det här delades med oss i timmar av privata intervjuer, inklusive intervjuer under ed; vi har inte heller papper på det. Jag är mycket störd av det här. Jag är rasande.”

Mer kritiker på Patriots Question 9/11. Där finns också kritiska professorer, mediafolk, och överlevande och brandmän från World Trade Center. Att alla dessa skulle vara “galningar” och “konspirationsteoretiker” är svårsmält.

George W. Bush blev vald på ett löfte om traditionella värderingar inrikes, och ett slut utrikes på det sorts nationsbyggande som Clinton hade genomdrivit på Balkan. Hans svek har varit enormt, från föreslagen massamnesti för illegala invandrare till invasioner av Israels fiender.

Liksom Clinton före honom håller sig även Bush med en stor mängd judiska rådgivare, av vilka de flesta är “neokonservativa,” alltså tillhörande en grupp intellektuella som kom över från vänstern främst på 80- och 90-talet. Deras rörelse går officiellt ut på att genomdriva demokrati med vapenmakt - inofficiellt riktar man in sig på de länder som har givit diplomatiskt och finansiellt stöd åt det palestinska motståndet. Då och då slänger man in retorik mot länder i övriga världen för att hålla uppe skenet av att drivas av demokratifeber. I de “demokratier” de skapar, och vill skapa, är givetvis alltför kritiska partier förbjudna.

År 2003 såg listan över neokonservativa och andra judar i Vita Huset ut som följer. Vissa av dessa har sedan bytts ut, som Paul Wolfowitz, David Frum och Ari Fleischer.

1) Chairman of the Pentagon’s Defense Policy Board - Richard Perle. Han fick sparken från senator Henry Jacksons stab på 70-talet efter att han hade ertappats av NSA, National Security Agency, med att lämna över hemligstämplade dokument om den nationella säkerheten till den israeliska ambassaden. Han arbetade senare för den israeliska vapenfirman Soltam. Han var en av de mest aktiva i arbetet med att få med sig landet och senaten på en invasion av Irak.

2) Deputy Defense Secretary - Paul Wolfowitz. Tillsammans med Perle utgjorde han en av de tre främsta “hökarna” i upptakten till invasionerna av Afghanistan och Irak. Han skulle ha blivit utrikesminister om hans blodtörstiga åsikter inte hade varit för kontroversiella - istället sattes Donald Rumsfeld på den platsen som galjonsfigur. Wolfowitz har för övrigt en syster i Israel.

3) Under-Secretary of Defense, Policy Advisor at the Pentagon - Douglas Feith. Wolfowitz’ högra hand, den tredje av de främsta hökarna. Har band till Zionist Organization of America, en militant sionistisk grupp som till och med angriper andra judar för att vara för svaga i sitt stöd av Israel. Feith håller ofta tal på deras möten. Han har också en liten advokatfirma, Feith and Zell, vars enda utlandskontor finns i Israel. Innan invasionen av Irak stod det på firmans hemsida att Douglas Feith “represents Israeli Armaments Manufacturer.” De israeliska vapenhandlarna är utan tvekan nöjda med den ökade osäkerheten i Mellanöstern som Feith har varit med om att skapa.

4) Member of the National Security Study Group, Department of Defense - Edward Luttwak. Enligt uppgift en israelisk medborgare, som har undervisat i Israel. Han har ofta skrivit artiklar för israeliska tidningar och tidskrifter, och då mycket om behovet att invadera Irak.

5) Pentagon Advisor, member of the Pentagon Defense Policy Board - Henry Kissinger. Före detta utrikesminister under Nixon. En man med ett enormt kontaktnät i Washington. Känd som en vänsterlutande republikan. En symbol för, och varm förespråkare av, “The New World Order” som det talades om i början av 90-talet, innan termen plötsligt försvann från officiella tal.

6) Under-Secretary of Defense, Comptroller, and Chief Financial Officer (CFO) for the Department of Defense - Dov Zakheim. En ortodox rabbin, och enligt uppgift israelisk medborgare. Han gick på Jew’s College i London, och har varit adjunct professor på Jewish Yeshiva University i New York. Han står också nära den israeliska lobbyn.

7) Pentagon Advisor, member of the Pentagon Defense Policy Board - Kenneth Adelman. En av Richard Perles betrodda. Förekom ofta i media 2001-2002, då han förordade en invasion av Irak.

Vice President Dick Cheney’s Chief of Staff - I. Lewis Libby. Har i mars 2007 dömts på fyra åtalspunkter för att i juli 2003 ha varit med om att avslöja CIA-agenten Valerie Plames täckmantel. Detta för att hämnas på hennes man, före detta ambassadör Joe Wilson, för att han underminerade Bushregeringens lögn om att Irak skulle ha sökt köpa uran från Nigeria. Wilson hade skrivit en artikel i New York Times, kallad What I Didn’t Find in Africa. Fallet om Valerie Plames röjda täckmantel blev en stor skandal, och Libby tvingades avgå.

9) U.S. National Security Council Advisor - Robert Satloff. Också chef för den israeliska lobbyns tankesmedja Washington Institute for Near East Policy.

10) National Security Council Advisor - Elliot Abrams

11) Under-Secretary of State for Political Affairs - Marc Grossman. En av många proisraeliska judiska byråkrater från Bill Clintons regering, som Bush har anställt.

12) Director of Policy Planning at the State Department - Richard Haass. Även Director of National Security Programs, och Senior Fellow i det oerhört inflytelserika Council on Foreign Relations, och även medlem av National Security Study Group, i Pentagon. Han ingick i den äldre Bush’ regering, där han satt med i National Security Council.

13) U.S. Trade Representative - Robert Zoellick

14) Official White House Spokesman - Ari Fleischer. Han har band till den judiska extremistgruppen Chabad Lubavitch Hasidics, som följer Kabbalan, en samling skrifter om religiös mystik. Han har också varit en av ledarna för Chabadgruppens Capitol Jewish Forum. Han mottog the young Leadership Award från gruppen American Friends of Lubavitch i oktober, 2001.

15) Pentagon Advisor - James Schlesinger. Satt också i Defense Policy Board i Pentagon under Perle. Också medlem av försvarsdepartementets National Security Study Group i Pentagon.

16) President of the Export-Import Bank of the United States - Mel Sembler. Tidigare National Finance Chairman of the Republican National Committee, alltså i stort sett chef för det republikanska partiets finanser.

17) Head of Department of Homeland Security - Michael Chertoff. Den nya myndigheten DHS ska samordna alla underrättelsetjänster och styra deras terroristbekämpning. På hans inrådan har myndigheterna fått allt större befogenheter att spionera på vanliga människors liv; till och med en sådan enkel sak som att låna misstänkta böcker på biblioteket kan göra att man hamnar i DHS’ arkiv, utan att myndigheten har någon skyldighet att underrätta den registrerade. Michael Chertoff är känd för att ha instruerat CIA i användandet av tortyr utan att kalla det tortyr; han förordar till exempel så kallad “water boarding,” där man spänner fast en fånge på en bräda, lägger en trasa över ansiktet och sprutar vatten på den, för att framkalla en känsla av drunkning och panik hos offret.

18) Chief Policy Director - Joshua Bolten

19) Senior Advisor to the President - Steve Goldsmith. Också Vita Husets rådgivare i inrikesfrågor rörande judar (Jewish domestic policy advisor). Också medlem av Vita Husets Faith-Based and Community Initiatives (White House OFBCI), med uppgift att förhandla med Israelvänliga judiska och kristna företrädare. Vän till Ehud Olmert, tidigare borgmästare i Jerusalem och sedan israelisk premiärminister. Han besöker ofta Israel.

20) Special Liaison to the Jewish Community - Adam Goldman

21) Special Liaison to the Jewish Community i Bush’ presidentvalskampanj år 2000 - Joseph Gildenhorn. Han var också kampanjkoordinator. Tidigare ambassadör i Schweiz.

22) Principal Deputy Assistant Secretary, Administration for Children and Families - Christopher Gersten. Tidigare Executive Director för Republican Jewish Coalition. Gift med Labor Secretary (arbetsmarknadsminister) Linda Chavez. Deras barn uppfostras som judar.

23) Assistant Secretary of the Treasury for Tax Policy - Mark Weinberger

24) Deputy Secretary of Commerce - Samuel Bodman

25) Under-Secretary of State for Management - Bonnie Cohen

26) Director of Foreign Service Institute - Ruth Davis

27) Assistant Secretary of State for Political Military Affairs - Lincoln Bloomfield

28) General Counsel of the Office of Budget and Management - Jay Lefkowitz

29) Talskrivare åt Bush, som uppfann frasen “axis of evil” - David Frum. Numera kolumnist på den republikanska tidskriften National Review, där det republikanska partiets interna debatt tar plats. En framstående “neokonservativ” som först tillhörde vänstern; han lockades över till republikanerna av Paul Wolfowitz, som övertygade honom om att det räckte med att man var för Israel och ville föra krig mot Israels fiender för att betraktas som neokonservativ. I inrikespolitiken kunde man mer än gärna ha kvar vänsterns åsikter, såsom att vara för kvoteringar och massinvandring. (Detta avslöjar David Frum i sin självbiografi)

30) White House Political Director - Ken Melman

31) White House Director of Scheduling - Brad Blakeman

32) Secretary of State, ex-Chairman of the Joint Chiefs of Staff - Colin Powell. Javisst, en svart av jamaikanskt ursprung, men han deklarerar stolt att han har en judisk anfader på sin fars sida. Han talar jiddish, och han växte upp i ett judiskt kvarter i New York. Samma dag som han valdes till jobbet, 16 december 2000, deklarerade han att han ville införa hårdare sanktioner mot Irak, och “re-energize the sanctions” mot Irak, trots att sanktionerna hade dödat två miljoner irakiska civila. Han stod senare inför FN:s generalförsamling och påstod att Vita Huset hade hemliga dokument som kopplade Irak till 11 september-dåden. Efter att han avskedats som utrikesminister har han erkänt att han ljög, och säger sig skämmas över det.

För att helt förstå politiken i USA, speciellt i frågor som massinvandring och Israel, måste man vara medveten om den enorma överrepresentationen av judar i amerikansk politik. Trots att de endast utgör 2-2,5 procent av befolkningen har judar en oerhört stark ställning i Washington, inte minst under president Bill Clinton och sedan president George W. Bush.

Det kan verka underligt för den som inte känner till hur judiska ägare dominerar amerikanska media, eller hur mycket pengar judiska lobbygrupper spenderar på senatorer och presidentkandidater från båda de stora partierna. De politiker som inte har velat gå med på den proisraeliska agendan, och på judarnas hållning i frågor som massinvandringen från Mexiko, har med tiden rensats ut nästan helt. Man behöver endast dirigera om pengarna och medias uppmärksamhet till deras medtävlare i valen. De flesta judar vill inte vara en minoritet hos en majoritet, utan vill för sin egen säkerhet att USA består av enbart minoriteter. Och så har det blivit: en standard för Israel, en annan standard för andra länder.

Hank Sheinkopf, en politisk konsult i Bill Clintons återvalskampanj 1996, noterade i
Tidningen Sun den 1 februari 2007, i artikeln Clinton, Edwards Will Square Off At Aipac Tonight, vilket enormt inflytande den israeliska lobbygruppen AIPAC har. Dess banketter drar till sig majoriteten av amerikanska senatorer, som där lyssnar på tal om hur Irak, Iran och Syrien måste domineras för Israels skull.

“New York is the ATM for American politicians. Large amounts of money come from the Jewish community. If you’re running for president and you want dollars from that group, you need to show that you’re interested in the issue that matters most to them.”

På svenska: “New York är bankomaten för amerikanska politiker. Stora mängder pengar kommer från det judiska samhället. Om man kandiderar till presidentposten och vill ha dollar från den gruppen, måste man visa att man är intresserad av den fråga som betyder mest för dem.”

Med en sådan inblick kan det bli lättare att förstå varför hela 53 procent av Clintons nomineringar för positioner i Vita Huset på 90-talet var judar, vilket gjorde dem överrepresenterade med cirka 2000 procent i förhållande till deras andel av befolkningen. Endast en tredjedel av hans utnämningar gick till vita amerikaner, som utgör 70 procent av befolkningen. Bill Clinton är också den enda president som har utsett två judar till Supreme Court (Högsta Domstolen): Ruth Bader Ginsburg 1993, och Stephen G. Breyer 1994.

61 Judiska beslutsfattare i Vita Huset under Clinton

Nedan följer en lista över judar på viktiga poster i Clintons regering, från 1993 till 2001. Listan kommer från David Dukes bok The Jewish Supremacism (2004), eller Den judiska rasismen på svenska. Boken finns tillgänglig på Nordiska förlaget.

Secretary of State (utrikesminister) - Madeleine Albright
Secretary of the Treasury - Robert Rubin
Secretary of Defense - William Cohen
CIA chief - George Tenet
Head of the National Security Council - Samuel Berger

Secretary of Agriculture - Dan Glickman
Chairman of the Federal Reserve Board - Alan Greenspan
Health Care Chief - Sandy Kristoff
Head of Voice of America - Evelyn Lieberman
Under-Secretary of State for Europe - Stuart Eisenstat

U.S. Trade Representative - Charlene Barshefsky
Chief Aide to the First Lady - Susan Thomases
Director of the National Economic Council - Gene Sperling
Director of National Health Care Policy - Ira Magaziner
Deputy Secretary of State - Peter Tarnoff

Ass. Sec. of State for Congressional Affairs - Wendy Sherman
On the Board of the Economic Council - Alice Rivlin
On the Board of the Economic Council - Janet Yellen
Presidential Advisor - Rahm Emanuel
Council to the President - Doug Sosnik

Deputy National Security Counsel - Jim Steinberg
NSC Senior Director for Speechwriting - Anthony Blinken
Drug Policy Coordinator - Robert Weiner
Special Liaison to the Jewish Community - Jay Footlik
Presidential Personal Chief - Robert Nash

Presidential Attorney - Jane Sherburne
Asian Expert on the Security Council - Mark Penn
Communications Aide - Robert Boorstine
Communications Aide - Keith Boykin
Special Assistant to the President - Jeff Eller

National Health Care Advisor - Tom Epstein
National Security Council Member - Judith Feder
Ass. Sec. of Veterans Affairs - Richard Feinberg
Deputy Head of Food and Drug Admin. - Herschel Gober
White House Counsel - Steve Kessler

Ass. Secretary of Education - Ron Klein
Director of Press Conferences - Margaret Hamburg
Director of State Dept. Policy - Karen Alder
Member of the National Security Council - Samuel Lewis
Member of the National Security Council - Stanley Ross

Director of the Peace Corps - Dan Shifter
Deputy Chief of Staff - Eli Segal
Dep. Director of the Office of Management and Budget - Jack Lew
Under-Secretary of State - James P. Rubin
Under-Secretary of the Treasury - David Lipton

Special Counsel to the President - Lanny P. Breuer
Special Representative to NATO - Richard Holbrooke
Chief of Social Security - Kenneth Apfel
Deputy White House Council - Joel Klein
Special Advisor to the First Lady - Sidney Blumenthal

Chief of Food and Drug Administration - David Kessler
Acting Solicitor General - Seth Waxman
Presidential Pollster - Mark Penn
Special Middle East Representative - Dennis Ross
General Counsel for the FBI - Howard Shapiro

White House Special Counsel - Lanny Davis
Secretary of Management and Budget - Sally Katzen
Director of the FBI Equal Opportunity Office - Kathleen Roch
Deputy Chief of Staff - John Podesta
Vice Chairman of the Federal Reserve Board - Alan Blinder
Heads Council of Economic Advisors - Jane Yellen

…och icke att förglömma är Bill Clintons speciella hjälpreda, praktikanten Monica Lewinsky.

Det är intressant att Vita Huset har en Special Liaison to the Jewish Community, en Särskild kontakt med det judiska samhället. Och denne kontaktman var, och är fortfarande, själv en jude. Det får utan tvekan förhandlingarna att gå smidigare.

Historiska exempel

President Clinton var inte den förste att placera judar i toppositioner. Det finns många exempel. Den judiske Henry Kissinger utsågs av president Richard Nixon till National Security Advisor 1969-1975, och senare utrikesminister 1973-1977. Nixon hade också juden Leonard Garment som sin Special Counsel, främste rådgivare, under de sista två åren i Vita Huset. Nixons främste talskrivare var juden William Safire. Juden Herb Stein var chef för hans Council of Economic Advisers, och den judiske Arthur Burns var ordförande för Federal Reserve (riksbanken).

Jimmy Carter, president mellan åren 1977-1981, sade efter ämbetsperiodens slut att ingen president, ingen kongressman, ingen senator, oavsett hur populär han var, kunde sätta sig upp emot den israeliska lobbyn, eftersom det skulle innebära ett “politiskt självmord.” Först när hans tid i politiken var över kunde han varna folket för vad som pågick.

Ännu längre tillbaka hade president Franklin Deleanor Roosevelt fört in så pass många judiska ämbetsmän i Vita Huset att de är alltför många för att räkna upp här. För tillfället räcker det med att nämna den ökände Henry Morgenthau, Secretary of the Treasury, som uppfann Morgenthauplanen, vars huvudsyfte var att utplåna det tyska folket efter andra världskriget. Han var en nära rådgivare åt Roosevelt. Andra viktiga judiska rådgivare var Felix Frankfurter och Louis Brandeis, båda domare i Supreme Court. Brandeis uppfann och Frankfurter stödde “The New Deal,” vilken under 30-talet enormt utökade det statliga inflytandet över landets industriella produktion.

Citat om judiskt inflytande i Washington

“Jag har aldrig sett någon president - jag bryr mig inte om vem det är - stå upp emot dem. Det får en att baxna. De får alltid vad de vill ha. Israelerna vet vad som pågår hela tiden. Det gick så långt att jag slutade skriva ned det. Om det amerikanska folket förstod vilket grepp de här människorna har om vår regering, skulle de resa sig i ett väpnat uppror. Våra medborgare har ingen aning om vad som pågår.”
-Amiral Thomas Moorer, Chairman of the Joint Chiefs of Staff 1970-1974

“Det oroar mig mycket att det judiska inflytandet här dominerar scenen fullständigt och gör det praktiskt taget omöjligt att få kongressen att göra någonting de inte godkänner. Den israeliska ambassaden ger praktiskt taget order till kongressen genom inflytelserika judiska personer i landet.”
-Secretary of State John Foster Dulles, 1957

“President Clinton beter sig som ett lydigt barn av Israel och vet inte hur man säger nej.”
-Nahum Barnea, israelisk författare, 1996

“Vi har uttömt våra krav. President Clinton har mött alla våra behov. Det har inte funnits någon amerikansk president i historien som president Clinton, i hans stöd för Israel och det judiska folket.”
-Israeliska presidenten Shimon Peres, 1996

“Israelerna kontrollerar beslutsfattandet i kongressen och senaten… någonstans omkring 80 procent av senaten av Förenta Staterna stöder Israel fullständigt - allt vad Israel vill ha…”
-Senator Fullbright, 1973, ordförande för Senate Foreign Relations Committee 1959-1974

“Capitol Hill [där kongressen ligger] är Israelockuperat territorium.”
-Patrick Buchanan, 1990, tidigare White House Communications Director för Ronald Reagan

“Lilla Knesset.”
-Secretary of State James Baker när han beskrev den proisraeliska kongressen, 1992

“Det är ironiskt att de flesta amerikanska judar, som är starkt hängivna idén om ett sekulärt och pluralistiskt USA, stöder en etnisk och religiöst exklusiv judisk stat i Israel.”
-De judiska författarna Rosemary och Herman Ruether i sin bok “The Wrath of Jonah,” 1989

“Jag tror inte att jag någonsin hade så mycket press och propaganda riktat mot Vita huset som jag hade i det fallet.”
-President Harry Truman i sina memoarer om det sionistiska kravet att stödja delningen av Palestina

Samma erfarenheter som i den tidigare artikeln om Storbritannien ser vi i USA, där media utnyttjar brottsligheten för att kunna avväpna medborgarna. Detta trots att all statistik visar att hårdare vapenlagar endast avväpnar de laglydiga, och faktiskt ökar brottsligheten - vilket vi ska se här nedan.

I amerikanska medier och i Hollywood utmålas USA som det brottsligaste landet i den västra hemisfären, trots att länder som Storbritannien, Sverige, och givetvis sydamerikanska länder har högre mordfrekvens. Men målet är inte att bekämpa brottsligheten - utan att bekämpa amerikanernas rätt att bära vapen, eftersom den utgör ett potentiellt hot mot etablissemanget.

Rätten att bära vapen finns med i den amerikanska grundlagen som det Andra tillägget: “A well regulated militia being necessary to the security of a free State, the right of the People to keep and bear arms, shall not be infringed.” Det är förstås för att slåss emot tyranni som ett folk måste vara beväpnat. När staten räds medborgarna har man frihet; när medborgarna räds staten får man tyranni. Att man också kan försvara sig mot brottslingar är endast en bonus.

Faktum är att ju färre vapenlagar, desto säkrare delstat. När folket i en delstat tillåts att bära dolda vapen, sjunker brottsligheten genast och mätbart - ett tecken på att brottslingarna då inte vet vilket offer som det är ofarligt att angripa.

De som vill avväpna folket fokuserar förstås endast på att brottslingar har vapen, vilket, som vi vet, är ett faktum världen över, oavsett vilka lagar ett land har. Brottslingar är ökända för att inte bry sig om lagar - det är lite av en förutsättning för att man ska få kalla sig brottsling. Då USA alltid har haft en beväpnad befolkning, och då smugglingen från Sydamerika är mycket enkel, kommer brottslingar i USA alltid att ha skjutvapen. De som inte har det dödar lätt med kniv, vilket vi också ser i Storbritanniens blandning av mord med handeldvapen och knivar. Men vanliga människor försvarar sig svårligen med knivar.

Försöken att avväpna folket

Tvärtemot vad många tror är det amerikanska folkets rätt att bära vapen under ständig attack. Vi tror det inte, för i TV-serier beskrivs de hemska vapenägarna som oinskränkta härskare i landets politik. Just sådana TV-serier utgör en viktig del av attacken - folk låter sig luras så lätt.

Nedan följer några få exempel på hur det kan se ut:

-New Jersey: Den föreslagna Assembly Bill 3998 tillåter regeringen att konfiskera en medborgares bostad eller fordon för brottet att illegalt äga ett vapen. Illegalt innehav inkluderar att äga en vanlig pistol, ett gevär, eller ett hagelgevär utan tillstånd. Propositionen gjordes till lag i maj 2005.

-New York: Ronald Dixon åtalades och fälldes för att ha försvarat sina barn från en beväpnad inkräktare år 2003 utan att först ha gått igenom det nödvändiga pappersarbetet för att få göra så. Dixon fick avtjäna sitt fängelsestraff i samma fängelse som inkräktaren.

-Massachusetts: En laglydig medborgare förlorade sin vapenlicens 2005 när vinden blåste upp hans jacka så att hans annars dolda vapen syntes. Vapen får bäras dolt, men inte synliga i Massachusetts.

-Över hela landet: Så kallade “assault guns” förbjöds i USA 1994. Men lagen omfattade inte automatvapen, utan halvautomatiska vapen. Den förbjöd också rent kosmetiska tillbehör som bajonetthållare. Lagens förespråkare menade att de på det viset förbjöd “militära” vapen. Lagen har senare dragits tillbaka som verkningslös.

-Washington D.C.: 1976 infördes en sträng vapenlag för att motverka den tunga brottsligheten i huvudstaden, där majoriteten av invånarna är svarta. Resultatet beskrivs nedan.

Resultatet av vapenlagarna: ett fullständigt misslyckande

De fem åren innan Washington D.C:s hårda vapenlag, 1971-1976, hade mordfrekvensen sjunkit från 37 till 27 fall per hundratusen invånare. De fem åren efter lagens införande, steg mordfrekvensen återigen till 35. Under samma tid hade rån först fallit från 1514 till 1003 per hundratusen invånare, men steg sedan med över 63 procent, upp till 1635. Under de trettio åren efter att vapen förbjöds har brottsligheten endast ett år fallit under vad den var fram till 1976, den tid då brottsoffren fortfarande kunde försvara sig.

Angående den ovannämnda lagen mot “assault guns” 1994, är resultatet talande. En studie 1995 visade att färre än 1 procent av beväpnade brottslingar hade använt sig av “militärlika halvautomatiska vapen” (en mycket bredare grupp än den som förbjöds i lagen) när de begick brott. En studie 1997 visade ingen som helst minskning av brottsligheten efter förbudets införande.

I december 2004 gav National Academy of Sciences ut sin efterlängtade 328 sidor tjocka rapport om vapenlagar. Rapporten orsakade chock hos media: inte en enda av vapenlagarna under många årtionden av försök att reducera brottsligheten, hade lett till någon som helst minskning. Studien av 253 tidningsartiklar, 99 böcker, 43 statliga undersökningar och 80 olika vapenlagar, plus panelens egna undersökningar, kunde inte visa upp en enda lag eller reglering som hade minskat brottsligheten, självmord, eller olyckor.

Inför medias anstormning tvingades dock panelen på reträtten: ännu mer information behövdes, sade man till slut. Media tog det uttalandet och gjorde det snart till sin huvudpunkt i berättelsen.

I boken The Bias Against Guns, 2003, visar ekonomen John Lott hur brottsligheten går upp i samband med hårdare vapenlagar. I en undersökning för åren 1977-1998 framgår det tydligt att så kallade “safe storage laws” inte har påverkat varken vådaskott eller självmord det minsta. Vad som däremot hände, när man tvingades låsa in sin pistol i olika delar på olika platser i hemmet, är att folk fick svårare att försvara sig mot brottslingar. De sexton delstater som antog sådana lagar under de två decennierna upplevde genast mer än 300 fler mord och 4000 fler våldtäkter per år. Inbrott ökade också dramatiskt - brottslingarna kände sig säkrare.

Desegregering

Historien har inte behandlat vanliga amerikaner väl. USA hade en betydligt lägre brottslighet på 50-talet, när vapenlagarna var långt färre än idag. Det var också ett annat samhälle. De svarta höll sig på sin sida av staden och vita på sin sida, och på så sätt byggdes det upp en kultur med naturliga auktoriteter i de svartas kvarter, såsom präster, lärare och andra samhällsledare. Sedan kom tvångsintegrationen, då vita bussades till svarta skolor och svarta bussades till vita skolor, och Högsta Domstolen gjorde sig till lagstiftare och förbjöd segregationslagar som “grundlagsvidriga.” Plötsligt fick man inte längre välja vem man skulle göra affärer med; en restaurang kunde inte servera enbart svarta eller enbart vita, till exempel. Man fick inte vägra att sälja bostäder till svarta. På grund av bussning och andra åtgärder slets de svartas inre ordning sönder, och vita utsattes för deras gäng.

Som många vet utgör negrerna endast tolv procent av USA:s befolkning, men står för hälften av alla mord. Övriga mord begås till stor del av mexikaner och sydostasiatiska gäng. Det vill mediaägarna inte att vi ska känna till, så de gör dokumentärer om “vapengalningar,” som säljer så gott här i Sverige, med grova förfalskningar av fakta, och till och med betalda aktörer, som i Michael Moores Bowling for Columbine. I TV-serier visas vapengalna “rasister” som de värsta skurkarna, alltid redo till nya bombdåd, medan svarta är förtryckta.

Så här går det när man vägrar erkänna verkligheten. Kostnaden betalas av vanliga vita, som både är brottsoffer och anklagade. Om vi nu hade så stor, rasistisk kontroll över invandrare, skulle vi verkligen göra dem till brottslingar? Faktum är att i de mer “rasistiska” sydstaterna är de svartas brottslighet lägre än i norr. Och de svarta flyttar dit från norr, i stort antal.

Massakrer som propaganda

En ytterligare förolämpning kommer när media försöker presentera massmord som något som utförs av vita “rasister.” Det är otur för media att den senaste skjutningen på Virginia Polytechnic Institute and State University utfördes av en sydkorean - som naturligtvis inte utmålades som rasist. Vad hade hänt om en vit man hade skjutit vilt omkring sig i en skola med huvudsakligen svarta elever?

Det tidigare massmordet på skolan i Columbine utfördes av två “antirasister”, som lade upp antivita websidor på internet. Den ena hade en judisk mor. Ändå spann media på med att mordet utfördes på Hitlers födelsedag, och man kan knappt läsa en enda mediaanalys som inte har med frågan, “Var morden rasistiskt motiverade?” Ibland lämnas den obesvarad. Ibland nämns att mördarna inte “tycks” ha haft något rasistiskt motiv.

Varför inträffar så många skjutningar i skolor? Jo, för att där vet man att offren är avväpnade. Så går det i “vapenfria” zoner - den som har vapen kan härja fritt. Precis som ett avväpnat land knappast avskräcker från invasion.

Skolskjutningar har också inträffat i Storbritannien och Tyskland, men det talar media här i Sverige tyst om, eftersom målet är att utmåla USA som rasistiskt, vapengalet, och just därför extra brottsligt. Bara man genomdriver lika hårda vapenlagar som i Europa, så blir allt bra. En jämförelse av brottsstatistik skulle bara förstöra det resonemanget.

En mindre uppmärksammad massaker orsakades av den svarte brottslingen Colin Ferguson från Jamaica, när han år 1993 dödade sex vita ombord på ett tåg ut från New York. Han väntade tills tåget hade åkt förbi de svartas hållplatser, för att han endast ville döda vita. Man frågar sig: varför var ingen ombord på tåget beväpnad? Dessa liberala vita New Yorkare tror på staten när den säger att de är skyddade så länge de inte försvarar sig. Det kanske kan ses som ett naturligt urval. Hade en enda av de vita passagerarna burit vapen hade han kunnat oskadliggöra den svarta mördaren och rädda många liv.

Detsamma gäller på Virginia Polytech: en före detta student skriver om sin tid på skolan, då han och hans korridorskamrater höll vapen hemma som den naturligaste sak i världen. De bodde mycket nära föreläsningssalarna - inte som på svenska högskolor alltså. Koreanen Seung-Hui Cho tog flera timmar på sig att döda 32 personer - beväpnade elever hade lätt kunnat hindra honom och rädda många liv. Faktum var att så har skett på en skola tidigare, Appalachian Law School 2002:

Appalachian Law School, och andra exempel på effektiv brottsbekämpning

I januari 2002 sköt en neger, Peter Odighizuwa från Nigeria, ned tre studenter på Appalachian Law School. Som vanligt använde media händelsen i sin propaganda för att avväpna de laglydiga. Vad man inte nämner är att mördaren stoppades av två studenter som hade pistoler i sina bilar.

Mikael Gross kom just tillbaka till skolan från sin lunch, och Tracy Bridges satt i ett klassrum när Odighizuwa började skjuta. De agerade snabbt: de hämtade sina pistoler i bilarna och närmade sig förövaren från två håll. Odighizuwa insåg att spelet var förlorat och släppte sitt vapen. De två tacklade honom sedan till golvet.

Och vad skriver media? Att mördaren tacklades. Inte ett ord om att han först avväpnades av beväpnade studenter. Av 208 artiklar veckan efter händelsen, nämnde endast fyra att studenterna var beväpnade.

Washington Post: “Three students pounced on the gunman and held him until help arrived.”

New Yorks Newsday: “The attacker was restrained by students.”

En typisk beskrivning var att “gärningsmannen släppte sin pistol efter att ha konfronterats av studenter, som sedan tacklade honom.” Polisen framställdes sedan som berättelsens hjältar, med ett snabbt och rådigt ingripande.

Att försvara sig med vapen beskrivs överhuvudtaget negativt av media. Man publicerar gärna fall där det har givit en dödlig utkomst, ofta till mörk bakgrundsmusik. I själva verket leder endast två av 1000 självförsvar med vapen till dödsfall - i övriga fall klarar sig såväl offer som brottsling oskadade, eller så leder försvaret till en icke dödlig skottskada. Och när vapen avlossas, är det fyra gånger så ofta för självförsvar som för brottslighet: år 2001 användes vapen för självförsvar 4,5 gånger oftare än de 500 000 gånger som vapen avlossades för brott samma år. Det är en stor seger för de människor som har bestämt sig för att inte bli offer.

En undersökning av alla offentliga mord där fler än en person blev dödade mellan 1977-1999 visade att, i genomsnitt, delstater där nya lagar tillät invånare att bära vapen upplevde en 60-procentig minskning av sådana brott. Vidare minskar antalet sårade och döda i sådana attacker med hela 78 procent. Det finns helt enkelt fler personer i närheten som kan försvara sig själva och andra.

Det är också intressant att de skjutningar som ändå kvarstod i dessa delstater, nästan alla utfördes i “vapenfria zoner” där folk inte kunde försvara sig. Newsday presenterar i en artikel en lista på de fem sådana dödsskjutningar som inträffat i eller i närheten av amerikanska kommunhus sedan 1950, och finner att alla fem har inträffat i “vapenfria zoner.”

Återigen gäller att vapenlagar endast avväpnar de laglydiga. Bevisen är överväldigande: det bästa sättet att skydda medborgarna är att låta dem skydda sig själva.

Men när såg du senast en Hollywoodserie där en vanlig civilist tog till vapen och framgångsrikt avvärjde ett brottsligt överfall? Sådant lämnas endast åt polisen. Såväl i nöjesindustrin som i tidningar och TV-nyheter är doktrinen att aldrig någonsin visa när vanliga medborgare försvarar sig.

Vapenshower - där de laglydiga organiserar sig

Som alla varor säljes vapen lätt på marknader, och man anordnar därför sådana för vapenentusiaster. Där kan man också lära sig mer om såväl tävlingar som personligt försvar. Vänstern i USA hatar “vapenshowerna”; dels för att de ofta innehåller försäljning av konservativa och nationalistiska böcker, och dels för att vapen säljes till en allmänhet som ska vara obeväpnad. Man påstår dock att fientligheten kommer av att marknaderna skulle sälja vapen till brottslingar.

En studie från 1997, Firearm Use By Offenders, visar en annan bild. Studien omfattade 16 000 interner i federala och delstatliga fängelser. Där framkommer hur många av de vapen som hade använts för brott, som hade kommit från vapenshower.

Med tanke på medias propaganda skulle man kunna tro att siffran var hög, kanske 30 eller 50 procent. Den riktiga siffran är… 0,7 procent.

Varför? För att vapenshowerna samlar vita arbetare och medelklass, och dessa begår sällan brott. Endast några få procent av brotten utförs med lagligt ägda vapen. En studie i Kanada, ett land med hårdare vapenlagar, visade att endast tre procent av vapen som användes i brott möjligen var registrerade på brottslingen. Den överväldigande majoriteten av brott begås med illegalt ägda vapen, ofta insmugglade från Sydamerika.

Vådaskott?

Här kan också nämnas en annan av medias spöken: vådaskott i hemmet. Ett exempel är den kända TV-serien Stargate, där huvudpersonen Jack O’Neills son har dött av ett vådaskott när han fick tag på sin fars vapen. Det lades till av regissörerna som uttrycklig propaganda, och skådespelaren Richard Dean Anderson är en känd vänsterman och sitter med i styrelsen för organisationen “Handgun Control, Inc.” Men i en nation med 300 miljoner invånare dog endast 31 barn under tio års ålder av vådaskott år 1999, och endast sex av de fallen involverade ett annat barn under tio som vådaskjutaren. Mellan 1995-1999 inträffade endast mellan fem och nio dödsfall om året som involverade barn och vapen.

Alla dödsfall är tragiska, men med 90 miljoner vapenägare visar detta på att vapen är enormt säkra i hemmet. Det är svårt att tänka sig något annat tillbehör i hemmet som innebär en mindre risk - 92 barn under fem år drunknade i badkar eller i plasthinkar under samma tid. Mer än 1260 barn under tio dog i bilar år 1990. Ytterligare 370 dog när de blev påkörda av bilar. Bränder i hemmet dödade 484 barn.

Och det finns förstås ingen statistik på hur många barn som räddades av vapen när inbrottstjuvar kördes bort, eller hur många som har kvar sin mor och far på grund av att de lyckades skydda sig från gängen, genom att bära vapen. Inte heller tas det upp i någon TV-serie med Richard Dean Anderson.

Mediaägarna hävdar också att rätten att bära dolda vapen skulle leda till vådaskott. Vi kan då se på de två största delstaterna med rätt-att-bära-lagar, Florida och Texas. Under de femton åren efter att Florida införde rätten att bära dolda vapen 1987 utfärdades 800 000 vapenlicenser. Endast 143 av dessa - 0,02 procent - drogs tillbaka för brott mot vapenlagarna. Även den statistiken överdriver risken, eftersom nästan alla dessa fall tydligen kom av att ägarna tog med sig ett vapen till ett område där sådana var förbjudna, som en flygplats.

Erfarenheten från Texas ger en liknande historia. Från 1996 till 1999, de första fyra åren då Texasbor hade rätt att bära dolda vapen, fick cirka 215 000 medborgare sin licens. Statistik från Texas Department of Public Safety visade att de med licens endast begick brott 6 procent så ofta som andra Texasbor. Folk utan vapenlicens var alltså sjutton gånger brottsligare. Hur kommer det sig?

Det beror på att de med vapenlicens huvudsakligen är laglydiga vita medborgare. Och det beror på att vådaskjutningar, som skulle ha ökat deras brottsstatistik, är praktiskt taget obefintliga.

Slutsats

Ingen vill att våldsbrottslingar ska ha vapen, men de är brottslingar, och därför beväpnar de sig. Det går inte att hindra.

Lagligt inköpta vapen räddar varje år miljoner amerikaner undan mord, rån, misshandel, och våldtäkt. I ett samhälle där svarta gäng härjar under medias skydd, och där tjugo miljoner illegala mexikaner hyllas som välgörare av politikerna, är en pistol ofta det enda som kan skydda en ensam vit kvinna från att våldtas och stympas.

När massinvandring och desegregering får brottsligheten att skjuta i höjden sägs det vara ett tecken på vår rasism. Det används sedan som en ursäkt för att avväpna oss, och för att placera ut kameror på gatorna, i bussar, på tåg, överallt där vi hade sluppit brottslighet om det inte hade varit för invandrargängen. Vi förlorar mer och mer av vår frihet.

Etablissemanget gör det här som en förberedelse inför eventuella uppror. Det är bara att se på historien: uppror sker över hela världen när ekonomin går ned, och de kommer att komma i väst. Vi har sett i Irak hur ett beväpnat folk kan ställa till stora problem för den makt som försöker avväpna och kontrollera dem. Att avväpna och övervaka oss är ett sätt för etablissemanget att säkra sin överlevnad i framtiden. De är helt enkelt förutseende.

Det är därför det inte spelar någon roll för dem att all erfarenhet, all statistik, visar att vapenförbud utsätter ett oskyddat folk för mer vapenvåld.

Polisen kan inte försvara dig, de kan bara dyka upp i efterhand och skriva rapporter. Etablissemanget vill avväpna laglydiga medborgare, inte för att man tror att det skulle minska brottsligheten - all erfarenhet visar motsatsen - utan för att förbereda inför framtiden. Lita inte på etablissemanget, lita på dig själv. Skydda dig själv, ingen annan kommer att göra det. Precis som det alltid har varit, är personförsvar ditt eget ansvar.

Storbritannien visar oss vägen ned i dyn, samtidigt som engelsmännen står avväpnade och är det mest övervakade folket i alla demokratier. Varken vapenlagar eller kameror i gathörnen bemöter det faktum att invandrargängen har britterna som måltavla.

En FN-rapport har visat att Skottland är det mest våldsamma landet av alla i-länder. Risken för att bli överfallen på gatan i Skottland är tre gånger högre än i USA, med England och Wales på en andraplats. De senaste tjugo åren har brottsligheten fördubblats i Skottland, och Glasgow hamnar nu på samma nivå som Brasiliens Rio de Janeiro, Georgiens Tbilisi och Sydafrikas Johannesburg.

Rapporten, skriven av FN:s institut för forskning om brottslighet, UNICRI, visar att tre procent av skottarna har utsatts för överfall. För England och Wales är siffran 2,8 procent, för USA 1,2 procent, Österrike 0,8 procent, Italien 0,2 procent, och Japan 0,1 procent.

Vapenlagarnas misslyckande

Den 13 mars 1996 gick en man in i en skola i Dunblane, Skottland, och dödade sexton elever och deras lärare. Året därpå gjordes handeldvapen olagliga i Storbritannien. Äntligen frid! Eller? The Times skriver:

Förbudet har inte haft någon mätbar effekt på vapenbrottsligheten, som har fortsatt sin stadiga uppgång i mer än 25 år och har orsakat cirka 4000 personskador i Storbritannien förra året [2006]. Omedelbart efter förbudet gick antalet skadeskjutningar faktiskt upp och har stannat uppe, fastän mordfrekvensen, som är relativt låg, har varit närmast opåverkad. Ett exempel är Skottland, där ett antal på åtta mord om året med skjutvapen har förblivit detsamma trots Dunblaneförbudet.

Aj då; det verkar som om brottslingar inte bryr sig om lagar som förbjuder vapen. Vem hade kunnat ana det? Brottsligheten gick sedan upp eftersom laglydiga medborgare nu var obeväpnade. Och uppgången fortsätter:

Tidiga indikationer, åtminstone i väst [i Skottland], visar att [brottsstatistiken] kommer att gå upp igen år 2006-07, åtminstone för mord - det våldsamma brott som är lättast att räkna. Det förekom 60 mord i Strathclyde mellan april och december 2006, 19 fler än de sista nio månaderna 2005. Officiella, rapporterade mord gick också upp - till nära 300.

Situationen påminner om den i Sverige. Knivlagen från 1988, som förbjuder svenskar att beväpna sig, har enligt polisen haft noll effekt på brottsligheten. Brottslingar, främst invandrare, fortsätter att döda med knivar och andra tillhyggen, och som en talesman för polisen säger, “Har man pengar och vilja så kan man alltid få tag på ett skjutvapen.”

Situationen är också densamma i Australien. 1996 infördes hårda vapenlagar som avväpnade de laglydiga; de sex åren därefter var våldsbrottsligheten 32 procent högre än året innan lagen infördes. Samma jämförelse för väpnade rån visade en ökning med 74 procent.

Så vad gör britterna åt sin brottslighet? De förbjuder svärd! Genialiskt - detsamma gjordes i Australien, när brottsligheten gjorde de asiatiska gängens verksamhet lättare. Det är ju så många problem med svärd i dagens samhälle.

Andra delar av planen som infördes med Police, Public Order and Criminal Justice (Scotland) Act förbubblade maxstraffet för att bära en kniv till fyra år, gav polisen ovillkorlig rätt att visitera en person som de misstänker bär ett vapen och minskade minimumåldern för att köpa en kniv från 16 till 18.

Som att sätta plåster på cancer.

90-talets försämring

Boken Guns and Violence: the English Experience visar på ytterligare intressant statistik:

Illusionen att den engelska staten försvarade sina medborgare genom att avväpna dem verkade trovärdig eftersom få insåg att landet hade en förvånansvärt låg nivå av väpnad brottslighet även innan vapenlagarna kom. En statlig studie för åren 1890-92, till exempel, fann att endast tre mord med pistol hade utförts, i genomsnitt ett om året, i en befolkning av 30 miljoner. 1904 skedde endast fyra väpnade rån i London, då den största staden i världen. Hundra år och många vapenlagar senare, rapporterar BBC att Englands vapenrestriktioner “verkar ha haft mycket liten effekt på den kriminella undre världen.” Vapen är praktiskt taget helt kriminaliserade, och, som den gamla sloganen förutsåg, bär nu endast de kriminella vapen. Vad värre är, är de allt villigare att använda dem.

Nära fem sekel av tilltagande frid kom till ett slut 1954. Våldsbrotten har ökat ända sedan dess. I december förra året rapporterade Londons Evening Standard att väpnad brottslighet, där förbjudna handeldvapen är det föredragna vapnet, hade “skjutit i höjden.” Under de två åren som följde vapenförbudet 1997, steg användandet av handeldvapen i brott med 40 procent, och den stigande trenden har fortsatt. Från april till november 2001 steg antalet rån i London med 53 procent.

Vapenbrottslighet är endast en del av en alltmer laglös omgivning. Från 1991 till 1995 ökade antalet överfall i Englands stora städer med 91 procent. Och under de fyra åren mellan 1997 och 2001 mer än fördubblades antalet våldsamma brott. Risken att bli rånad i London är nu sex gånger större än i New York. Englands nivåer av överfall, rån, och inbrott är långt högre än Amerikas, och 53 procent av engelska inbrott sker när de boende är i hemmet, jämfört med 13 procent i USA, där inbrottstjuvar erkänner att de är räddare för hemägarna än för polisen.

Brottsoffer som straffas

Smaka på den sista statistiken här ovan: 53 procent av inbrott i England sker när brottsoffren är hemma, jämfört med endast 13 procent i USA. Så går det när man vet att de boende i huset inte kan försvara sig. Faktum är att den som försvarar sitt hem med vapen kan få längre fängelsestraff än inbrottstjuvarna, och så har också skett i uppmärksammade fall. Andra varnande exempel om vart Storbritannien är på väg:

-1987 attackerades Eric Butler, en 56-årig chef på British Petroleum, i en tunnelbanevagn i London av två män som försökte strypa honom och krossa hans huvud mot en dörr. Ingen kom till hans hjälp. I desperation, när han höll på att kvävas, drog han ut ett ornamenterat svärdsblad ur sin vandringskäpp och skar en av angriparna i magen. De båda angriparna greps för att ha “orsakat skada”. Eric Butler åtalades och fälldes för att ha burit ett förbjudet vapen.

-1994 lyckades en engelsman hålla kvar två inbrottstjuvar i sitt hem med en leksakspistol, medan han ringde polisen. När polisen anlände greps han för olaga hot.

-Också 1994, sköt en gammal kvinna med en leksakspistol för att driva bort ett ungdomsgäng som hotade henne. Hon arresterades för olaga hot. Nu vill polisen att parlamentet ska göra leksakspistoler olagliga.

Solen har sannerligen gått ned över de brittiska öarna.